Digitala Affärer

Facebooks nya sekretessinställningar damp ned i veckan. Och det är förändringar som faktiskt förändrar tjänsten i grunden. Det vet Facebook. Det märks tydligt på den ansträngning som Mark Zuckerbergs gäng lagt ned på att tona ner, för att inte säga försöka dölja, de viktigaste förändringarna - ur användarnas synpunkt. Bland annat genom att använda ett närmast Orwellianskt tvärtom-språk (Som Read Write Web mycket underhållande påpekar) när man annonserar förändringen. Facebook säger att de vill hjälpa oss att skydda vår integritet - men ändrar sedan default-inställningen så att hela webben kan se våra bilder, statusuppdateringar och annat vi skapar. Lurigt, minst sagt.

Själv fick jag ett pop-up fönster som manade mig att se över mina inställningarna. Så jag kollade lite, drog i ett reglage och gick vidare med vardagen. Det var jag och 22 miljoner andra användare som slumpmässigt valts ut att få denna påminnelse. För resten av de totalt 350 miljonerna Facebook-brukare ändrades bara inställningarna till de nya utan större påminnelse.

Jag missade helt (innan jag läste denna post) att mina statusuppdateringar efter ändringen blivit publika (Och då la jag faktiskt någon minut på att se över inställningarna.) Jag är troligen inte ensam om det.

Det kan tyckas vara en småsak. Men jag tror inte att den gemene Facebook-användaren tycker det. Själva premissen för Facebook, det sociala kontraktet i denna digitala gemenskap, om man så vill, bygger på den symmetriska vänrelationen där båda personerna behöver godkänna varandra som vänner innan man börjar dela information.

Så tror jag de flesta svenska FB-användare ser det. Och jag tror att många av dem inte har en aning om att det inte längre förhåller sig så.

Så varför gör Facebook det här? För att världen blir bättre av öppenhet, enligt dem själva. Och så för att det ger mer innehåll som skapar värde för användarna (vilket så klart ger mer trafik till Facebook, som ger mer reklamintäkter).

Twitters framgångar med sina assymetriska öppna relationer har sannolikt också bidragit. Ingen klagar ju på Twitter eller Myspace, säger en Facebook-representant till Read Write Web. Men det är ju det som är grejen med Twitter; att det inte är Facebook och vice versa.

Visst finns det många goda argument för öppenhet generellt. Det är en stark och viktig trend på många arenor just nu. Men jag tror att den ökade öppenheten också föder strömningar åt motsatta håll. Vi vill vara öppna, javisst. Men vi vill också ingå i mer nischade sammanhang där vi kan vara mer informella och privata. Där har Facebook i alla fall för mig fyllt en viktig funktion.

Jag postar inte samma saker på Twitter som på Facebook. Det har för mig bara blivit mer tydligt de senaste åren. På Facebook vill jag i allt större utsträckning ha mäniskor jag känner rätt väl - som faktiskt tycker det är intressant på riktigt att veta hur jag sovit och vad jag äter till frukost.

Jag är övertygad om att framtidens nätverkstjänster kommer att låta oss tydligare definiera fler typer av sociala relationer och göra det enklare att anpassa informationsutbytet därefter. Tjänster som ännu bättre kan matcha de grader av vänskap som vi hanterar i vardagen kan bli otroligt kraftfulla.

I väntan på detta är det spännande att följa Facebook. För med 350 miljoner användare så kan man lätt argumentera för att Facebook förändrar världen snarare än reagerar på den.

Klargörande: Självklart kan man fortfarande själv bestämma om man vill att ens bilder eller statusuppdateringar ska vara publika. Men nu krävs det att man själv är aktiv. Och för många som inte orkar sätta sig in i frågan så ändras förutsättningarna. Frågan är om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg själv förstått sekretessförändringarna?

För en tid sedan berättade en kollega för mig om sin dotter och hennes kompisar i övre tonåren och deras realtion till internet. Dessa unga människor är nämligen väldigt noga med att inte lämna några digitala personliga spår på nätet. De vägrar Facebook, och bloggar och Bilddagboken och ja det mesta som man slentrianmässigt tror att unga människor lever med dagligen. De är helt enkelt oroliga för vad som skulle hända med deras statusuppdateringar och bilder i den digitala evigheten. Och deras sätt att ta kontroll över det är att inte delta i samtalet på nätet alls.

Det är en intressant anekdot. Man brukar ju prata om att det vore ett stort demokratiskt problem om människor avstod från att använda internet i olika situationer av rädsla för att deras information kommer att hamna hos till exempel FRA:s signalspanare. Att människor till exempel inte vågar mejla sin läkare eller advokat. Det där är uppenbarligen inte bara någon dyster framtidsversion. Utan det händer redan. Och det lär bara bli värre med FRA-lagen som klubbades i uppdaterad form i veckan.

Jag tror att Anders Mildner har rätt i att detta med integriteten på nätet är en ny ideologisk grundfråga. Just därför att det finns en enorm klyfta i förståelse mellan våra riksdagspolitiker och den stora skara människor som tycker att detta är viktigt.

För politikerna verkar ju mest ganska…ja…ointresserade. Kunskapen om de här frågorna är uppenbarligen väldigt dåliga. Och jag tror inte att den kan ursäktas med att modern teknik är svårt och förstå. För grundfrågan handlar inte om teknik. Det handlar om att många faktiskt tycker det är obehagligt att känna att myndigheterna snokar runt i deras privatliv – för det är ju det det handlar om.

Och detta verkar få politiker ha tagit till sig på allvar och seriöst funderat över den politiska kraften i. Det är därför de inte vill göra FRA-lagen och integriteten på nätet till en het valfråga.

Kanske kommer anonymiseringstjänster snart gå från att ses som lite suspekta verktyg för foliehattar och folk med något att dölja till att bli ett verkligt mainstream-fenomen?