Digitala Affärer

I veckan kommer Chris Anderson, Wireds chefredaktör och mannen bakom begreppet “Long Tail” och “Free”, till Sverige och Malmö.

Internetworld är givetvis på plats och bevakar - detta kan bli en av de stora snackisarna under inte bara den här veckan utan hela våren. 

Inför denna händelse pågår just nu en blogg-stafett, där ett antal bloggare ger sin syn på Free-trenden. Alla har inte skrivit ännu, men jag vågar mig på en sammanfattning redan nu:

a) Produkter och tjänster som levereras digitalt kommer att pressas nedåt i pris - till slut så lågt att det inte går att mäta. 

b) Gratis-trenden påverkar medierna i synnerhet. 

c) Gratis-trenden kommer att slå igenom stort i många andra branscher och tvinga oss att tänka om radikalt.

Jag är inte övertygad om att varken a), b) eller c) stämmer.

Argumenten är framför allt så här. I en högkonjunktur går det att hitta alternativa finansieringsvägar för en kärnprodukt som egentligen står för det största värdet.

Kunden vill flyga till Paris, men betalar för en macka och för golfbagen som ska tas med.

Kunden vill ha en tidning, men betalar med att exponeras för marknadsföring och kanske för en del sponsrade budskap.

Kunden vill ha en programvara men utgår från att en hel del av utvecklingen av denna programvara sker på arbetstid som någon annan betalar för.

Kunden vill ha hjälp med att leta rätt på ett telefonnummer, medan betalningen sker genom att vissa telefonnummer lyfts fram lite extra på Eniros sajt. 

I en ekonomi som ständigt växer, där nya pengar hela tiden flödar till, har detta fungerat utmärkt. Många bolag, som Google, har tjänat stora pengar på det dessutom. 

Men kommer det att fungera lika bra i en kärv ekonomi? Jag tvivlar. 

Visst pressas priserna nedåt, framför allt i de branscher där produkten är digital. Musikbranschen, filmbranschen och mediabranschen är mitt uppe i denna förändring. Men den totala ekonomin för alla dessa branscher är så stor att den alltid kommer att vara mätbar. Och att någon måste betala. Varje transaktion kommer att vara liten (eller ha ett lågt värde) men riktigt små transaktioner har länge varit en stor kassako för telekombolagen. Det blir inte småsummor när de summeras. 

Men när intäktsmöjligheterna börjar sina och annonsfinansieringen inte längre räcker till, då kommer tjänsterna att antingen urholkas eller så kommer räkningen att skickas över till den som är målgruppen: köparen eller brukaren. 

Det har aldrig funnits nÃ¥gra gratisluncher och det gör det inte i framtiden heller. NÃ¥gonstans mÃ¥ste nÃ¥gon betala för de kostnader som tjänsten associeras med. Svaret har i mÃ¥nga fall varit “annonsörer”. Vi vet att de flyr mot egna kanaler, tjänster som de själva kan styra över och de är extremt mÃ¥na om att nÃ¥ resultat pÃ¥ sina investeringar. 

Att lita pÃ¥ att “annonsörer” kommer att hÃ¥lla medier, musiktjänster, flygbolag eller nÃ¥got annat under armarna framöver är en utopi.

I en kärv ekonomi kommer varje inköp att värderas hårdare. Alla extrakostnader skärs bort först. Om detta har varit den huvudsakliga intäktskällan för att finansiera grundtjänsten står denna på mycket skakig grund. 

Därför tror jag att Chris Andersons idéer om gratis-trenden framför allt är en vass provokation, en utopi och en uppmaning till nytänkande. 

Det är inte svaret.

Tags: Chris Anderson, Free

This entry was posted on måndag, februari 2nd, 2009 at 4:58 e m and is filed under ledare. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.