Digitala Affärer

Vi på internetworld skriver och pratar mycket om digitala strategier, vilka idag spänner över så mycket mer än bara sajter. Det gäller i allra högsta grad företagens nätnärvaro som inte längre bara lever på den egna webbplatsen, utan runtom på webben – kanske på eget initiativ, men också på andras. Så långt är vi överens. Frågan är dock om tänket kring hur man utvecklar sin webb som företag hänger med.

Det sätter den digitala kommunikationsstrategen Björn Alberts fingret på i bloggposten: “Varumärket behöver en sfär – inte en webbplats.” (Bjornalberts.com)

Och det är så sant som det är sagt. För en webbplats är bara en del av företagets förlängda arm till kunder och användare. På Internetworld blir det extra tydligt när vi utser listan över Sveriges 100 bästa sajter. Det går inte längre att bara bedöma det som finns på själva sajten, utan vi har även smugit oss ut i webbosfären och bedömt initiativ utanför den egna webbplatsen. Givet tänker du, samtidigt verkar inte samhällets och företagens sätt att tänka webb kommit dit än.

Björn Alberts beskriver det bra. Han menar att man gör som man alltid har gjort och ber ett konsultföretag att bygga en ny webbplats på ett på förväg bestämt publiceringssystem. Men han tycker att budgetar kan användas smartare om man istället får koll på den sfär varumärket florerar i. Det kan vara i bloggar, Wikipedia, Facebook, Twitter, en digital kundtjänst, videor eller podcasts. All den webbnärvaro ett företag har märks i sökmotorerna, ger avtryck och i nästa led affärer.

Med det inte sagt att webbplatsen är oviktig. Den kan fungera som en hub för aktiviteterna runtom på nätet för att leda kunderna tillbaka till affären. Ta ett helhetsgrepp kring företagets kommunikation, låt de grundläggande idéerna vara bärande och välj sedan lämpliga kanaler. För webb är så mycket mer än design, utveckling och tekniska lösningar.

Det är strategi, innehåll och framförallt kärnverksamhet. Låt det också synas i budgeten och lägg inte hela potten på en dyr tekniklösning. Pengarna måste fördelas mellan innehållet på webbplatsen, tekniken och sfären runtomkring som sociala medier och webbtjänster.

Därför blir Björn Alberts uppmaning även min. Lyft blicken när det gäller er nya webbplats och fokusera på andra frågor, som vilka mål vill vi nå som företag, vilka problem har vi att lösa och vilket värde kan vi erbjuda?

Vad kan Facebook lära oss om oss själva? Bryr sig Steve Jobs om svenska tv-bolag? Och hur hamnade Iphone på slagfältet, bokstavligen? Det är några brännande frågor som väckts i veckan. Här är tre tecken i tiden:

Iphone drar i krig
Ett amerikanskt vapenföretag har byggt en Iphone-app för soldater i krig (bild ovan). Intressant som New York Times nämner i artikeln är att vanligtvis så rör sig innovation i motsatt riktning. Alltså att ny avancerad teknik kommer från militären och letar sig sedan ner till konsumenterna (internet, någon?). Men här sker det alltså omvänt. Verkligen ett bevis för Iphone:s höga innovationshöjd.

Folkforskning på Facebook
Att Facebook internt använder sin enorma kunskap om medlemmarna för att utveckla tjänsten är uppenbart. Men samma material skulle lika uppenbart kunna lära oss massor av spännande saker om världen i övrigt. Därför är det väldigt intressant att se den här studien av etnicitet som gjorts av Facebooks egna forskare. Liksom John Battelle hoppas jag på att Facebook snart låter utomstående forskare använda denna dataskatt. Studien i sig är i och förvisso intressant men också så typisk amerikansk; det första man tittar på är ras.

Mediejättarna rör sig
Både SVT och TV4 jobbar för att göra tv mobilt på ett bra sätt. Hoppas bara Apple inte segar med att godkänna. Spontan känsla: efter att i åratal varit mer eller mindre besviken på de stora medieföretagen så är det kul att uppleva en period där de faktiskt ger oss det vi vill ha, när vi vill ha det (typ i alla fall).

Bonniers magasin-prototyp ser också grymt läcker ut. Men den sköna värld som visas i presentationsvideon känns ärligt talat, och tyvärr, rätt avlägsen. Hoppas inte, dock.

Facebooks nya sekretessinställningar damp ned i veckan. Och det är förändringar som faktiskt förändrar tjänsten i grunden. Det vet Facebook. Det märks tydligt på den ansträngning som Mark Zuckerbergs gäng lagt ned på att tona ner, för att inte säga försöka dölja, de viktigaste förändringarna - ur användarnas synpunkt. Bland annat genom att använda ett närmast Orwellianskt tvärtom-språk (Som Read Write Web mycket underhållande påpekar) när man annonserar förändringen. Facebook säger att de vill hjälpa oss att skydda vår integritet - men ändrar sedan default-inställningen så att hela webben kan se våra bilder, statusuppdateringar och annat vi skapar. Lurigt, minst sagt.

Själv fick jag ett pop-up fönster som manade mig att se över mina inställningarna. Så jag kollade lite, drog i ett reglage och gick vidare med vardagen. Det var jag och 22 miljoner andra användare som slumpmässigt valts ut att få denna påminnelse. För resten av de totalt 350 miljonerna Facebook-brukare ändrades bara inställningarna till de nya utan större påminnelse.

Jag missade helt (innan jag läste denna post) att mina statusuppdateringar efter ändringen blivit publika (Och då la jag faktiskt någon minut på att se över inställningarna.) Jag är troligen inte ensam om det.

Det kan tyckas vara en småsak. Men jag tror inte att den gemene Facebook-användaren tycker det. Själva premissen för Facebook, det sociala kontraktet i denna digitala gemenskap, om man så vill, bygger på den symmetriska vänrelationen där båda personerna behöver godkänna varandra som vänner innan man börjar dela information.

Så tror jag de flesta svenska FB-användare ser det. Och jag tror att många av dem inte har en aning om att det inte längre förhåller sig så.

Så varför gör Facebook det här? För att världen blir bättre av öppenhet, enligt dem själva. Och så för att det ger mer innehåll som skapar värde för användarna (vilket så klart ger mer trafik till Facebook, som ger mer reklamintäkter).

Twitters framgångar med sina assymetriska öppna relationer har sannolikt också bidragit. Ingen klagar ju på Twitter eller Myspace, säger en Facebook-representant till Read Write Web. Men det är ju det som är grejen med Twitter; att det inte är Facebook och vice versa.

Visst finns det många goda argument för öppenhet generellt. Det är en stark och viktig trend på många arenor just nu. Men jag tror att den ökade öppenheten också föder strömningar åt motsatta håll. Vi vill vara öppna, javisst. Men vi vill också ingå i mer nischade sammanhang där vi kan vara mer informella och privata. Där har Facebook i alla fall för mig fyllt en viktig funktion.

Jag postar inte samma saker på Twitter som på Facebook. Det har för mig bara blivit mer tydligt de senaste åren. På Facebook vill jag i allt större utsträckning ha mäniskor jag känner rätt väl - som faktiskt tycker det är intressant på riktigt att veta hur jag sovit och vad jag äter till frukost.

Jag är övertygad om att framtidens nätverkstjänster kommer att låta oss tydligare definiera fler typer av sociala relationer och göra det enklare att anpassa informationsutbytet därefter. Tjänster som ännu bättre kan matcha de grader av vänskap som vi hanterar i vardagen kan bli otroligt kraftfulla.

I väntan på detta är det spännande att följa Facebook. För med 350 miljoner användare så kan man lätt argumentera för att Facebook förändrar världen snarare än reagerar på den.

Klargörande: Självklart kan man fortfarande själv bestämma om man vill att ens bilder eller statusuppdateringar ska vara publika. Men nu krävs det att man själv är aktiv. Och för många som inte orkar sätta sig in i frågan så ändras förutsättningarna. Frågan är om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg själv förstått sekretessförändringarna?

Jag vet att ni också varit där. När du plötsligt inser att istället för att leva i nuet är du mer fokuserad på att ta bilder för att dokumentera en viktig eller kul stund. Jag brukar ibland försöka att mentalt skaka mig själv ur det där tvångsmässiga dokumenterandet. För när man sedan tänker på det så kollar man ju inte de där bilderna eller videoklippet mer än en gång, och gärna då direkt efter själva händelsen.

Men även om jag i en del situationer känner att jag verkligen borde fokusera mer på nuet så tror jag inte att det här beteendet är enbart negativt. Det som är intressant är dock hur det egentligen påverkar hur vi lever och minns. Dokumentationens meta-värld tränger sig lätt in i de verkliga situationerna. När jag skjuter lerduvor med polarna blir bilderna vi postar på Facebook under tiden och kommentarerna från andra kompisar som inte är på plats till en ytterligare dimension av själva händelsen. Det skänker nya oväntade skratt och påverkar hur vi umgås. Trots att man är med när bilden tas är det ju kul att kolla på den när den skickats upp på Facebook direkt efter. Att uppleva den i samma kontext som resten av ens kontakter ser den.

Rimligtvis borde ju också dokumenterandet hjälpa oss att minnas. Eller i alla fall påverka hur vi minns. För som i exemplet ovan med lerduvorna så är ju bilderna och kommentarerna lika viktiga delar i minnesbilden hos mig från den där dagen som krutdoften och de grillade sojakorvarna (japp, vegetarianer jagar förstås duvor av lera). Och på samma sätt som att många bättre minns saker om de skrivit ned dem (oavsett om man inte titat på anteckningarna i efterhand eller inte) så minns man kanske saker bättre om man tagit en bild av dem. Eller? Jag är osäker här. Kanske struntar hjärnan istället i att lagra minnet ordentligt om man ändå har det på bild. Undermedvetet kanske hjärnan överlåter ansvaret att minnas till tekniken.

En annan risk är kanske att det vi ser genom mobilskärmen knuffar bort och ersätter minnena från verkligheten. Men begreppet verklighet håller väl på att omdefinieras ändå. Och mobilbilden är kanske lika verklig som motivet?

Det börjar ärlig talat kännas lite svårt att knyta ihop den här texten med en smart slutsats. Den mest rimliga slutsatsen är väl att det är väldigt svårt att sia om hur den här utvecklingen kommer att påverka oss. Men påverka kommer den såklart. Och det ordentligt.

För människan har ju genom historien haft ett starkt behov av att dokumentera händelser. Och de dokumentationerna har påverkat våra liv rätt rejält (bibeln anyone?)

Socialdemokraterna lade i veckan ut sin valstrategi “Valseger 2010″ publikt på nätet. Ett intressant grepp inte minst med tanke på rabaldret för några år sedan då folkpartister begick dataintrång för att komma åt den informationen. Det visar också att öppenhetstrenden faktiskt påverkar även den svenska politiken. Bra så. Men det riktigt intressanta är så klart vad som händer sedan. När man väl lagt ut informationen. Det är ju en sak att säga “Titta vad transparenta vi är” och en helt annan att ha en strategi för vad transparensen ska vara bra för. Så hur gör Socialdemokraterna egentligen? Jo, när man går in på sajten och klickar på valstrategin så får jag, och här håller jag faktiskt på att trilla av stolen, ladda ner en pdf. På riktigt alltså.

Det visar att Socialdemokraterna inte verkar ha fattat alls varför de ska vara transparenta. Jag trodde i min enfald att själva grejen med att lägga ut valstrategin på nätet var för att skapa diskussioner kring den, att generera uppmärksamhet kring partiet och dess politik på nätet. Jag trodde att vi skulle få kommentera, diskutera, länka och dela med oss. Och att det var där partiet såg vinsterna. Men nej, vi fick visst bara en pdf. Är det meningen att vi ska skriva ut den och kommentera med blyertsspenna på utskriften?

På sin sajt skriver socialdemokraterna att de ska driva en samtalskampanj - men de låter oss inte skapa ett vettigt digitalt samtal kring kampanjstrategin. Det är så mycket självmål att det inte ens är roligt.

Jag förstår att sossarna helst inte vill ha trehundra kommentarsposter efter sin valstrategi med andemeningen att partiet mest består av ett gäng “j-a kommunistsvin!”. Därför hade jag haft full förståelse för om det krävdes en inloggning på forumet Mitt S (som alla kan gå med i) för att skriva kommentarer. Men icke.

Så i det här fallet är det tyvärr, trots fina ord och goda intentioner, väldigt lite samtal och väldigt mycket envägskommunikation. Som det alltid varit.

Tidigare i höst arrangerade Internetworld Webbdagarna i Malmö och Göteborg. De femte och sjätte Webbdagarna för min del sedan jag började på Internetworld för snart två år sedan. Åren går fort, men det har också hunnit hända mycket. Då var begreppet sociala medier i sin linda och talarna pratade över huvudet på besökarna. Facebook hade sköljt som en våg över Sverige och företagen hade börjat nosa på det. Men det fanns få svenska exempel på hur sociala medier användes i verksamheter. Då pratade vi också mer webb 2.0, ett ord som mer och mer verkar ha bytts ut mot webben, helt enkelt.

Idag är bilden en annan. De konkreta exemplen från satsningar i sociala medier ligger nära tillhands. Tröskeln är lägre och budskapen når fram. På Webbdagarna pratade Comhem om den dialog det för med sina kunder på Twitter. Och försäkringsföretaget Europeiska berättade om att de har kopplat sin interna och externa webb till en blogg, Twitter, Facebook och en Youtube-kanal. Många av de företag som besöker Webbdagarna verkar också vilja lägga tid och engagemang på sociala medier, medan få ännu gör det.

En färsk undersökning med 60 svenska marknadschefer som gjorts av Episerver, leverantör av publiceringssystem, visar att var fjärde medelstort företag (23 procent) planerar att utveckla webbplatsen för att kunna hantera sociala medier. De andra svarsalternativen var personalisering på webbplatsen (8 procent) och att kunna hantera rörlig bild (6 procent). Men den största delen av företagen (47 procent) valde alternativet “vi har inte bestämt exakt vad vi ska göra på webben ännu”. Episervers analys är att de funderar på hur de kan få ut maximal affärsnytta för satsningar inom digital marknadsföring och sociala medier.

Det är också den känslan jag får när jag intervjuar konsulter och företag inför en kommande artikel. De konkreta exemplen finns och visar på att sociala medier driver engagemang, men hur ska det kopplas tillbaka till affären? De företag som inte har testat sociala medier är också de som är mest skeptiska. Och trots att det ska vara relativt enkelt att pröva så tycker många företag fortfarande att det verkar svårt och jobbigt. Det kan det tyckas vara, utifrån den tid och det engagemang man måste lägga ner. Däremot betalar det sig i de flesta fall i andra värden som trovärdighet och synlighet. Men resultatet är självklart unikt för varje enskilt företag.

Vad betyder ekot i sociala medier just för ditt företag?

Nu laddar Sveriges partier för val och det märks på webben. Socialdemokraterna avtäckte sin nya sajt i veckan. Och jag tycker den ser väldigt bra ut. Snyggt och prydligt med kartintegration, forum, Flickr-bilder, video och bloggportalen Netroots som är grymt vältänkt.

Också Moderaterna är på tårna med webbnärvaron (de övriga partierna är det lite si och så med. Centerns Centernatet.net är till exempel ett bra initiativ på samma tema som Sossarnas Netroots). Reinfeldts gäng har mycket bra tänk på sin sajt.

Som väntat har båda de största partierna tagit intryck både av tidsandan i stort och avObamas kampanj som det skrivits spaltmil om i synnerhet. Detta märks främst på att båda sajterna innehåller många verktyg och hjälpmedel för den som vill engagera sig, själv eller tillsammans med andra. Det är allt ifrån att göra en knapp till sin blogg till att skriva ut pappersmaterial för att kampanja på gatan och hitta kampanjevent i närheten av där man är. Instegströskeln för att börja engagera sig är föredömligt låg, men det finns också mer att bita i för den som vill.

Sajterna är alltså på plats och det är bra utgångspunkter för att sprida budskap och kommunicera med potentiella väljare. Men man kommer ju inte så långt med bara en bra sajt idag, det är en hygienfaktor. Det viktiga är hur partierna kan nå ut med budskapen på resten av den sociala webben. Hur man får sin sajt att komma till besökarna, istället för tvärt om. Det blir kul att se hur partierna kommer att jobba med det.

Här är några punkter som jag tycker att våra politiker ska tänka lite extra på i sitt kampanjarbete på webben.

Checklista för att vinna webbvalet:

>> Se till att allt material är länkbart. Den viktiga diskussionen hos väljarna kommer inte att ske på partisajterna. Så se till att skapa material som folk vill och kan enkelt länka till eller posta på Facebook,  Twitter et al. Självklart i teorin kanske, men lätt att glömma eller slarva med. Skriv en lapp och klistra i pannan.

>> Dra nytta av kraften i spontan organisation som kan ske kring frågor via internet (se till exempel SSWC som ett exempel i stor skala). Rådda ihop möten och event snabbt när en fråga dyker upp och använd sajten och de sociala medierna till det. Tänk unconference. Var facilitator åt folk som vill diskutera och tala om olika frågor. Låt väljarna vara med och påverka diskussionen och agendan.

Skriv: “Vill du prata om Telekompaketet och EU med Mona Sahlin imorgon? Kom till Cafe Muggen kl. 14.00”

Istället för att skriva:

“Mona Sahlin talar om Telekompaketet imorgon på Café Muggen. Kom dit och lyssna”

>> Samla engagemang kring enskilda frågor istället för kring hela partiet. Bli väldigt konkret och nischad. Att lyckas samla ihop en spontandiskussion på ett kafé om datalagring med fem personer som är väldigt aktiva på den sociala webben kan nog få större genomslag än ett torgmöte med hundra personer som fryser och käkar korv.

>> Var roligare. Detta går hand i hand med ovanstående. Det låter klichéartat - men politiker är tråkiga i framtoningen. Det är bara att kolla på Twitter. Det sitter liksom i ryggmärgen att uppträda korrekt, seriöst och lite trist som politiker. Men för att få genomslag på webben så måste man visa mer av sin personlighet. Våga skoja till det. Gör en knasig video. Viral spridning är otroligt kraftfullt. Det är inget nytt men inte desto mindre sant. Den politiker som törs vara lite kul och gå utanför ramarna även offentligt kommer att bli länkad och synas bra i bruset på nätet.

Okej, det var några tankar. Vilka punkter saknar du? Skriv i kommentarerna nedan så kan vi tillsammans bygga den ultimata checklistan för politiskt kampanjarbete med webben.

Uppdatering: Du som tycker det här ämnet är spännande bör absolut läsa pr-proffset Doktor Spinns utförliga och vältänkta post Opinionsbildning 2.0.

Att den bästa designen ofta föds ur begränsningar är urgammal vetskap. Men i teknikbranschen är det lätt att bli uppslukad av den snabba utvecklingen och bara tänka mer, mer, mer. Och då är det lätt att glömma detta att begränsningar är bra.

Precis nyligen lanserade Facebook sin nya Facebook Lite i Indien och USA. Det är enligt uppgift en avskalad variant av vanliga Facebook som går snabbt att ladda och fokuserar på det viktigaste. Ursprungligen var den tänkt att användas i länder där det är svårt att hitta en snabb och stabil internetuppkoppling. Men Facebook insåg att även västerlänningar kan komma att uppskatta en enklare och kvickare version av Facebook. Och det verkar de göra. Så här skriver MG Siegler på Techcrunch:

“Simply put, the site is SO much cleaner than Facebook regular, and much, much nicer to look at. Did I mention much, much faster?”

På samma sätt gick det till när de små bärbara datorerna som kallas Netbooks kom till och blev superpopulära. Det började ju med projektet OLPC som skulle utveckla enkla och billiga datorer för barn i tredje världen. Och när man kommit en bit på vägen insåg datortillverkarna att även västerländska konsumenter ville ha billiga, lätta och enkla datorer med grym batteritid.

En produktutveckling som skedde i helt motsatt riktning mot den vedertagna modellen att det nyaste utvecklas för att tilltala early adopters i väst för att sedan sippra ner till vanliga konsumenter och sist skeppas till Afrika i form av avlagda mobiltelefoner och gamla skrivare.

Dessa exempel ger en viktig slutsats: konsumenterna vill inte alltid ha mer - ibland vill vi ha mindre. Jag tror detta ligger i tiden just nu. Utvecklingen på många områden går så snabbt framåt (i alla fall i väst) att det finns något väldigt tilltalande i att ta ett steg tillbaka. Att klara sig med det enklaste istället för det mest avancerade. Low tech blir liksom lite coolt, istället för att bara kännas trist och bakåststrävande.

Jag tycker att alla som jobbar med någon form av produktutveckling verkligen ska ta till sig detta. Prova att skala ned istället för upp. Tvinga dig själv att fokusera på andra parametrar än du vanligtvis gör. Driver du en e-handel eller en webbtjänst? Fundera då inte på vad du kan lägga till på sidorna - fundera på vad du kan ta bort. Låtsas att du på riktigt är tvungen anpassa ditt erbjudande till ett rackigt 56k modem. Eller en 2G-mobil. Testa!

P.S. Av ovanstående anledningar avfärdar jag inte, som vissa, helt tanken på den så kallade e-boken. Det finns en poäng i att den inte är en laptop eller en ständigt uppkopplad tablet-dator. Men den måste vara billig, robust och superenkel. Ganska low tech, helt enkelt. D.S.

Ibland när berättar för en vän eller familjemedlem om någon ny smart lösning i en webbtjänst eller teknikpryl som jag upptäckt så kan de inte riktigt förstå min entusiasm för något som kanske sparar en halv sekund i tid. “Men vadå”, säger de, “hur jobbigt är det att skriva “http://www” själv?” eller “Hur jobbigt är det att bara växla mellan två program för att titta på en bild?” De får det att låta som att jag är lat bara för att jag vill ha enklare och snabbare sätt att använda tekniken. Jag brukar då svara att något i stil med att “med den där attityden skulle mänskligheten knappast ens uppfunnit hjulet”. Hur svårt är det att bära stenarna till grottan där borta liksom?

Jag kom att tänka på detta när jag tittade på lanseringen av Google Wave från konferensen “Google I/O” igen nyligen. Google Wave ser onekligen ut som en enormt spännande produkt med potential att vända upp och ner på hur vi kommunicerar. Men många av de funktioner som drog ned applåder vid presentationen var just sådana här små förbättringar som gör saker bara lite enklare. Som att kunna dra och släppa filer från skrivbordet till webbläsaren, att kunna se varje knapptryckning hos den man chattar med eller spela upp en konversation kronologiskt om man missat början. Små förbättringar som kanske bara sparar in en halv sekund var men som tillsammans kan bli en kommunikationsrevolution.

För oftast sker ju inte innovation genom “Heureka!-ögonblick” utan genom att små förbättringar ackumuleras och tillsammans skapar storverk. Så att man på några år har gått från att få vänta i tio minuter på att en webbsida ska laddas till att slökolla You Tube-videon från grannens kräftskiva på lunchen.

Så att vara lite lat och vilja förenkla sin tillvaro är inget att skämmas för. Så länge det är den typen av lathet som får dig att göra något åt saken. Låt ingen stoppa dig från att lägga timmar på att optimera webbläsaren för att kapa halvsekunder.

Säkert fick framsynta romare på 300-talet före Kristus också höra att de borde sluta dagdrömma om akvedukter och pallra iväg sin lata bakdelar till brunnen och hämta vatten.

Det är den andra typen av lathet som är farlig. Den som bara köper sakernas tillstånd och tänker att “Hur jobbigt är det  egentligen att…” Ja, ni fattar…

Richard Gatarski

Jag lyssnar på podcasten Seedlings, “An ongoing conversation for teachers by teachers”. Shit, det finns lärare som rockar! Fast på ett helt nytt sätt.

Det riktigt balla är inte att Seedlings värd, Bob Sprankle, redan 2005 lät sina nioåriga elever producera den egna podcasten Room 208. Eller att Bob och hans medelålders lärarkollegor Cheryl Oakes och Alice Barr sitter utspridda i delstaten Maine i nordöstra USA när de via EdTechTalk spelar in live med en engagerad publik som organiseras via webcastcommunityn Worldbridges. Naturligtvis driver dom också Ninget Seedlings som dokumenterar och fördjupar.

Nu börjar vi närma oss det väsentliga. För en tid sen satt nämligen 19-åringen Andrew Sutherland i sitt studentrum på MIT. Han hade stängt dörren och hoppades på att ingen polare skulle kliva in när han via Skype var hedersgäst i veckans Seedlings. Ett år tidigare hade Andrew grunnat på sin framtid och skrev bland annat:

“I’ve been down to Google in Mountain View twice, I’ve met Mark Zuckerberg, I’ve made some money, I’ve learned so much about scaling a business and a website, and I’ve helped a few people learn vocabulary”.

Vad är det då denne unge man gjort? Jo, han grundade Quizlet 2005, redan när han var 15 år och gick på high school. Det hela började med att Andrew hade fått i uppgift av sin lärare i franska att lära sig namnen på 111 djur. Hur kul är det? Så han programmerade ihop en webbgrej som gör inlärningen roligare. Polarna gillade verktyget och ville också använda det. Polarnas polare och deras lärare hakade på. Sen vaknade läromedelsförlagen till.

För ett år sedan hade Quizlet 100 000 registrerade medlemmar. Nu är de över 435 000, varav Bob, Cheryl, Alice och numera min son ingår. Det är medlemmarna som skapar innehållet i Quizlet, min grabb bidrar med lite tyska.

Skolan är förmodligen en av Sveriges största ekonomiska sektorer. Mellan en tredjedel och nära hälften av alla kommuners pengar går till verksamheterna förskola, grundskola och gymnasieskola. I stora drag handlade det 2007 om 170 miljarder kronor, 2,2 miljoner unga och 230 000 lärare enligt Skolverkets statistik.

Om du tänker dig att det varje skoldag indirekt kostar en tvåbarnsfamilj runt 800 kronor blir det kanske begripligt. Och om man surar och tycker att skolans språkundervisning suger skulle man kanske kunna tänka sig att en tia i veckan till Quizlet är en bättre investering. Då börjar vi nosa på affärsmöjligheterna.

Googla på “skola marknadsföring” och toppen på träfflistan hittar du uppsatser.se. Den tjänsten, som numera ingår i Academicnetwork, startades 2004 av superentreprenören Ted Valentin. Då var han 26 år och studerade på högskolan. Nu lanserar han karttjänster på löpande band.

En annan cool grej är krasslig.se. Värsta sociala medieupplägget, byggd av tre gymnasiestudenter som säger “Webbstjärnan erbjöd en tävling…och det är kul att förknippa kreativitet, entreprenörskap, eget tänkande, företagsekonomi (egen företagsamhet) och teknik med skolarbete”. Tävlingen Webbstjärnan, där svenska elever publicerar skolarbeten på nätet, arrangeras av .SE. De hade hoppats på 100 anmälda gymnasielag - det blev drygt 750! Bland vinnarna hittar du superentreprenörer och Unga Företagare som mobilutbildning.se och onspotuf.se. Till nästa omgång av Webbstjärnan bjuds alla årskurser in och det talas om tiotusentals tävlande elever. Tro mig, det blir en explosion av unga affärer på nätet

Mobile Study är en tjänst som låter lärare bygga frågepaket som eleverna tankar ner i sina mobiler via tex Bluetooth. På Webbdagarna berättade Fredrik Suter om hur han och kollegorna på Fi byggt mattehjälpen URsmart. Unikum är en svensk start-up som erbjuder toppmoderna webbplattformar åt skolor. Alltfler skolor börjar använda nättjänster som Stardoll, WordPress, Bambuser och YouTube i undervisningen.

Självklart ska skolor använda reklamfinansierade plattformar. Men i vissa fall ogillar skolfolk den kommersiella webben. Jag hör allt fler som efterlyser till exempel en reklamfri “Skoltub”. Det måste helt enkelt till fler webbtjänster som löser skolans speciella behov.

Jag jobbar aktivt med att hotta upp hur vi tar hand om barn och ungdomar. Och framförallt om hur vi ska åstadkomma världens bästa start i livet för nya människor. Nu ska vi göra företagandet i skolan på nätet till en ännu bättre affär. Hoppas du vill vara med.

/Richard Gatarski

Richard Gatarski kallar sig estradör, inspiratör och provokatör. Han är också forskare, konsult och entreprenör och kommunicerar oftast via sajten Weconverse.com.