Digitala Affärer

Så har det gått ännu ett år och snart en månad in på det nya. Sverige slickar sina sår från lågkonjunkturen och det känns faktiskt lite ljusare trots att det är långt kvar både till våren och bättre tider.

En vän frågade mig häromdagen: ”Har något stort hänt de senaste månaderna?” För henne har en ny värld öppnats. Hon har upptäckt sociala medier och all information som finns om hennes bransch därute.

I min värld hände inte det under de senaste månaderna. Många av verktygen och källorna har funnits där länge. Men fenomenet att tänka ”det var i år det hände” är långt ifrån nytt. Många med henne upplevde sociala mediers genomslag 2009. Jag skrev själv en krönika för ett par månader sedan om utvecklingen av sociala medier under de senaste två åren. Om att exemplen nu är mer konkreta och företagen är mer medvetna.

För det spelar ju ingen roll när det händer, vi måste hela tiden vara på tå. Man kan tycka att det händer då, eller snart. Men det gör det inte. Det händer nu och hela tiden.

Min vän jobbar på ett stort svenskt företag inom livsmedelsindustrin. Och mycket i hennes spaning står i centrum för det förra året handlade om.

2009 var året då:
… svenska företag hittade till Twitter.
… sociala medier var på allas läppar.
… realtidswebben slog igenom på allvar. Webben är här och nu. (Har du inte redan läst artiklarna i förra numret – gör det nu!)
… Facebook kom igen. Från dödsdom till all information i ett flöde och fler besökare än någonsin.
… vi träffades på de nya idédrivna konferenserna. Som 24 Hour Business Camp för att bygga nya webbtjänster under ett dygn. Och Sweden Social Web Camp där 300 webbmänniskor samlades i den Blekingska skärgården. Här träffas man under oordnade former och kommer vidare. Något att ta efter även intraprenöriellt i företaget.
… många företag flyttade ut sin verksamhet i molnet.
… e-handeln blev social och slog nya rekord.

Det är inte bara 2009 som är till ända. Det är också ett decennium. En tioårsperiod med en utveckling som har gått snabbare än många av föregående decennier. Förra året genererade vi till exempel fyra exabites information på internet. Det är mer information än under de senaste 5 000 åren.

Nu blickar vi framåt på det nya året – då det händer.

(Detta är ett inlägg skrivet för www.svinbloggen.se. Kommentera gärna även här)

Sverigs Radios kanal P4 hör till de allra viktigaste kanalerna för statsmakten att nå ut med information. Eller möjligen att tjuta med några starka tutor på hustaken i tätbebyggda områden.
Vi större kriser förväntas medborgarna ratta in sin lokala P4-kanal för att få mer information om allvarligare utsläpp, bränder eller ännu värre saker.
Troligen har de flesta tillgång till en radio än så länge.
Förmodligen är P4 en välkänd frekvens som många vet hur de ska hitta.
Och kanske, kanske snappar folk på ett eller annat sätt upp att de faktiskt ska sätta på sin radio alls.
Mycket talar för att det dock inte alls är så. Och framför allt inte att det kommer att förhålla sig så framöver.
Detta nya läge är knappast någon nyhet för våra myndigheter, som gjort en hel del både lovvärda och i många fall lyckade försök att synas på nya ställen.
Och det är inte bara bra - det är extremt viktigt.
Numera håller vi oss uppdaterade via Facebook, Twitter, modebloggen, via dn.se eller gp.se , via nischade sajter för just våra intressen eller via våra RSS-läsare. Och för en hel del också via morgontidningen, gratistidningen eller via tv-nyheterna.
Alla gör inte allt detta. Ett mycket litet fåtal engagerar sig i så många kanaler. Däremot väljer vi alla våra olika sätt - och det blir en brokig samling.
Jag kan förfäras över att många amerikaner får sin huvudsakliga nyhetsbevakning via David Letterman, men det är inte om min frustration som denna text ska handla.
För oss som vill berätta något - och som vill nå ut brett - är budskapet istället att vi har ett helt nytt sätt att jobba framför oss.
Det inte inte bara ett nytt sätt att kommunicera på. Det kräver också att vi som vill berätta något sprider ut vårt budskap på så många fler sätt än tidigare.
Nu är ett sådant läge: vi vet att ungdomar bör vaccinera sig mot svininfluensan. Det är relevant och motiverat både för individen och för samhället. Budskapet om riskerna med att hoppa över denna vaccinering bör nå ut så långt det bara går - och så snabbt som möjligt.
Att synas i tv, i dagstidningar - och i P4 - är självklart viktigt och relevant.
Men för att nå det stora flertalet krävs det att vi också sprider vårt budskap i de många nya kanalerna som finns tillgängliga idag.
Den här bloggen är ett sådant initiativ. Ett bra bra och lovvärt initiativ.
Att synas i andras kanaler, såsom Facebook och Twitter, är andra bra alternativ.
Ytterst handlar det dock om att se till att vara relevant. Att inte pracka på målgruppen något de redan från början har valt bort.
Om paus-programmet “Anslagstavlan” som fortfarande verkar finnas kvar i SVT:s tablå ska fungera framöver krävs det att inslagen blir lika roliga och underhållande som Ica-reklamen. Eller helst ännu bättre.
Först då kan avsändaren hitta sin målgrupp - och få den intresserad att faktiskt lyssna aktivt.
En av lärdomarna från de första, stapplande stegen i detta nya medielandskap är att vi måste förtjäna vår publik.
Det är lättare sagt än gjort. Inte minst för det offentliga Sverige.

Vad kan Facebook lära oss om oss själva? Bryr sig Steve Jobs om svenska tv-bolag? Och hur hamnade Iphone på slagfältet, bokstavligen? Det är några brännande frågor som väckts i veckan. Här är tre tecken i tiden:

Iphone drar i krig
Ett amerikanskt vapenföretag har byggt en Iphone-app för soldater i krig (bild ovan). Intressant som New York Times nämner i artikeln är att vanligtvis så rör sig innovation i motsatt riktning. Alltså att ny avancerad teknik kommer från militären och letar sig sedan ner till konsumenterna (internet, någon?). Men här sker det alltså omvänt. Verkligen ett bevis för Iphone:s höga innovationshöjd.

Folkforskning på Facebook
Att Facebook internt använder sin enorma kunskap om medlemmarna för att utveckla tjänsten är uppenbart. Men samma material skulle lika uppenbart kunna lära oss massor av spännande saker om världen i övrigt. Därför är det väldigt intressant att se den här studien av etnicitet som gjorts av Facebooks egna forskare. Liksom John Battelle hoppas jag på att Facebook snart låter utomstående forskare använda denna dataskatt. Studien i sig är i och förvisso intressant men också så typisk amerikansk; det första man tittar på är ras.

Mediejättarna rör sig
Både SVT och TV4 jobbar för att göra tv mobilt på ett bra sätt. Hoppas bara Apple inte segar med att godkänna. Spontan känsla: efter att i åratal varit mer eller mindre besviken på de stora medieföretagen så är det kul att uppleva en period där de faktiskt ger oss det vi vill ha, när vi vill ha det (typ i alla fall).

Bonniers magasin-prototyp ser också grymt läcker ut. Men den sköna värld som visas i presentationsvideon känns ärligt talat, och tyvärr, rätt avlägsen. Hoppas inte, dock.

Facebooks nya sekretessinställningar damp ned i veckan. Och det är förändringar som faktiskt förändrar tjänsten i grunden. Det vet Facebook. Det märks tydligt på den ansträngning som Mark Zuckerbergs gäng lagt ned på att tona ner, för att inte säga försöka dölja, de viktigaste förändringarna - ur användarnas synpunkt. Bland annat genom att använda ett närmast Orwellianskt tvärtom-språk (Som Read Write Web mycket underhållande påpekar) när man annonserar förändringen. Facebook säger att de vill hjälpa oss att skydda vår integritet - men ändrar sedan default-inställningen så att hela webben kan se våra bilder, statusuppdateringar och annat vi skapar. Lurigt, minst sagt.

Själv fick jag ett pop-up fönster som manade mig att se över mina inställningarna. Så jag kollade lite, drog i ett reglage och gick vidare med vardagen. Det var jag och 22 miljoner andra användare som slumpmässigt valts ut att få denna påminnelse. För resten av de totalt 350 miljonerna Facebook-brukare ändrades bara inställningarna till de nya utan större påminnelse.

Jag missade helt (innan jag läste denna post) att mina statusuppdateringar efter ändringen blivit publika (Och då la jag faktiskt någon minut på att se över inställningarna.) Jag är troligen inte ensam om det.

Det kan tyckas vara en småsak. Men jag tror inte att den gemene Facebook-användaren tycker det. Själva premissen för Facebook, det sociala kontraktet i denna digitala gemenskap, om man så vill, bygger på den symmetriska vänrelationen där båda personerna behöver godkänna varandra som vänner innan man börjar dela information.

Så tror jag de flesta svenska FB-användare ser det. Och jag tror att många av dem inte har en aning om att det inte längre förhåller sig så.

Så varför gör Facebook det här? För att världen blir bättre av öppenhet, enligt dem själva. Och så för att det ger mer innehåll som skapar värde för användarna (vilket så klart ger mer trafik till Facebook, som ger mer reklamintäkter).

Twitters framgångar med sina assymetriska öppna relationer har sannolikt också bidragit. Ingen klagar ju på Twitter eller Myspace, säger en Facebook-representant till Read Write Web. Men det är ju det som är grejen med Twitter; att det inte är Facebook och vice versa.

Visst finns det många goda argument för öppenhet generellt. Det är en stark och viktig trend på många arenor just nu. Men jag tror att den ökade öppenheten också föder strömningar åt motsatta håll. Vi vill vara öppna, javisst. Men vi vill också ingå i mer nischade sammanhang där vi kan vara mer informella och privata. Där har Facebook i alla fall för mig fyllt en viktig funktion.

Jag postar inte samma saker på Twitter som på Facebook. Det har för mig bara blivit mer tydligt de senaste åren. På Facebook vill jag i allt större utsträckning ha mäniskor jag känner rätt väl - som faktiskt tycker det är intressant på riktigt att veta hur jag sovit och vad jag äter till frukost.

Jag är övertygad om att framtidens nätverkstjänster kommer att låta oss tydligare definiera fler typer av sociala relationer och göra det enklare att anpassa informationsutbytet därefter. Tjänster som ännu bättre kan matcha de grader av vänskap som vi hanterar i vardagen kan bli otroligt kraftfulla.

I väntan på detta är det spännande att följa Facebook. För med 350 miljoner användare så kan man lätt argumentera för att Facebook förändrar världen snarare än reagerar på den.

Klargörande: Självklart kan man fortfarande själv bestämma om man vill att ens bilder eller statusuppdateringar ska vara publika. Men nu krävs det att man själv är aktiv. Och för många som inte orkar sätta sig in i frågan så ändras förutsättningarna. Frågan är om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg själv förstått sekretessförändringarna?

Socialdemokraterna lade i veckan ut sin valstrategi “Valseger 2010″ publikt på nätet. Ett intressant grepp inte minst med tanke på rabaldret för några år sedan då folkpartister begick dataintrång för att komma åt den informationen. Det visar också att öppenhetstrenden faktiskt påverkar även den svenska politiken. Bra så. Men det riktigt intressanta är så klart vad som händer sedan. När man väl lagt ut informationen. Det är ju en sak att säga “Titta vad transparenta vi är” och en helt annan att ha en strategi för vad transparensen ska vara bra för. Så hur gör Socialdemokraterna egentligen? Jo, när man går in på sajten och klickar på valstrategin så får jag, och här håller jag faktiskt på att trilla av stolen, ladda ner en pdf. På riktigt alltså.

Det visar att Socialdemokraterna inte verkar ha fattat alls varför de ska vara transparenta. Jag trodde i min enfald att själva grejen med att lägga ut valstrategin på nätet var för att skapa diskussioner kring den, att generera uppmärksamhet kring partiet och dess politik på nätet. Jag trodde att vi skulle få kommentera, diskutera, länka och dela med oss. Och att det var där partiet såg vinsterna. Men nej, vi fick visst bara en pdf. Är det meningen att vi ska skriva ut den och kommentera med blyertsspenna på utskriften?

På sin sajt skriver socialdemokraterna att de ska driva en samtalskampanj - men de låter oss inte skapa ett vettigt digitalt samtal kring kampanjstrategin. Det är så mycket självmål att det inte ens är roligt.

Jag förstår att sossarna helst inte vill ha trehundra kommentarsposter efter sin valstrategi med andemeningen att partiet mest består av ett gäng “j-a kommunistsvin!”. Därför hade jag haft full förståelse för om det krävdes en inloggning på forumet Mitt S (som alla kan gå med i) för att skriva kommentarer. Men icke.

Så i det här fallet är det tyvärr, trots fina ord och goda intentioner, väldigt lite samtal och väldigt mycket envägskommunikation. Som det alltid varit.

I oktober var det ett år sedan Internetworld drog igång bloggen Loggen. Där ger vi våra läsare möjlighet att skriva om en arbetsvecka. Och intresset har varit över förväntan.

Till en början fick vi själva söka efter bloggare, men efterhand spred sig Loggen och nu står bloggarna i rad för att vara med. Det ligger ju i tiden - att bjuda in läsarna.

Den här veckan bloggar den 26:e personen på Loggen. Gemensamt för dem alla är att de jobbar med digitala affärer på olika sätt. Vissa har skrivit långa texter om e-handel, andra tankar om branschen de verkar inom och en del har utgått strikt från sin arbetsvecka. Vardagen helt enkelt – fast på olika sätt.

Loggens första bloggare, Trine Grönlund, satsade mycket på bilder. Rasmus Carlsson fick många läsare att tävla och skrev bland annat om läsplattor, SEO och Google Translate, vilket gav en del läsarkommentarer. Mikael Jacobsson skrev texter om bra tips för e-handlare. Ann-Charlotte Ekensten bloggade om en arbetsvecka som webbansvarig på Göteborg Energi. Johan Ronnestam gav tidsangivelser för att spegla sina dagar. Det och mycket mer finns att läsa om på Loggen.

För vissa har det varit första gången de har bloggat och där tror jag att vi har bidragit till att ge några av dem blodad tand att fortsätta. Det vi kan se när vi tittar tillbaka på året är att blogg-glädjen har varit stor.

Det är en balansgång att låta våra läsare blogga. Loggen får inte användas som en säljkanal utan ska utgå från personen. Det märks också tydligt i läsarstatistiken. I snitt har Loggen 2 000 besök per månad, men veckorna skiljer sig lite åt. Ju mer personliga inlägg på Loggen (nu menar jag inte privat, men resonemang utifrån personliga erfarenheter), desto fler läsare har de. För vad vet man egentligen om folks arbetsvardag? Möten och arbetsuppgifter som kan verka tråkigt att skriva om får nytt liv om man delar det med andra.

Vill du blogga på Loggen: mejla mig!

För en tid sedan berättade en kollega för mig om sin dotter och hennes kompisar i övre tonåren och deras realtion till internet. Dessa unga människor är nämligen väldigt noga med att inte lämna några digitala personliga spår på nätet. De vägrar Facebook, och bloggar och Bilddagboken och ja det mesta som man slentrianmässigt tror att unga människor lever med dagligen. De är helt enkelt oroliga för vad som skulle hända med deras statusuppdateringar och bilder i den digitala evigheten. Och deras sätt att ta kontroll över det är att inte delta i samtalet på nätet alls.

Det är en intressant anekdot. Man brukar ju prata om att det vore ett stort demokratiskt problem om människor avstod från att använda internet i olika situationer av rädsla för att deras information kommer att hamna hos till exempel FRA:s signalspanare. Att människor till exempel inte vågar mejla sin läkare eller advokat. Det där är uppenbarligen inte bara någon dyster framtidsversion. Utan det händer redan. Och det lär bara bli värre med FRA-lagen som klubbades i uppdaterad form i veckan.

Jag tror att Anders Mildner har rätt i att detta med integriteten på nätet är en ny ideologisk grundfråga. Just därför att det finns en enorm klyfta i förståelse mellan våra riksdagspolitiker och den stora skara människor som tycker att detta är viktigt.

För politikerna verkar ju mest ganska…ja…ointresserade. Kunskapen om de här frågorna är uppenbarligen väldigt dåliga. Och jag tror inte att den kan ursäktas med att modern teknik är svårt och förstå. För grundfrågan handlar inte om teknik. Det handlar om att många faktiskt tycker det är obehagligt att känna att myndigheterna snokar runt i deras privatliv – för det är ju det det handlar om.

Och detta verkar få politiker ha tagit till sig på allvar och seriöst funderat över den politiska kraften i. Det är därför de inte vill göra FRA-lagen och integriteten på nätet till en het valfråga.

Kanske kommer anonymiseringstjänster snart gå från att ses som lite suspekta verktyg för foliehattar och folk med något att dölja till att bli ett verkligt mainstream-fenomen?

Nu laddar Sveriges partier för val och det märks på webben. Socialdemokraterna avtäckte sin nya sajt i veckan. Och jag tycker den ser väldigt bra ut. Snyggt och prydligt med kartintegration, forum, Flickr-bilder, video och bloggportalen Netroots som är grymt vältänkt.

Också Moderaterna är på tårna med webbnärvaron (de övriga partierna är det lite si och så med. Centerns Centernatet.net är till exempel ett bra initiativ på samma tema som Sossarnas Netroots). Reinfeldts gäng har mycket bra tänk på sin sajt.

Som väntat har båda de största partierna tagit intryck både av tidsandan i stort och avObamas kampanj som det skrivits spaltmil om i synnerhet. Detta märks främst på att båda sajterna innehåller många verktyg och hjälpmedel för den som vill engagera sig, själv eller tillsammans med andra. Det är allt ifrån att göra en knapp till sin blogg till att skriva ut pappersmaterial för att kampanja på gatan och hitta kampanjevent i närheten av där man är. Instegströskeln för att börja engagera sig är föredömligt låg, men det finns också mer att bita i för den som vill.

Sajterna är alltså på plats och det är bra utgångspunkter för att sprida budskap och kommunicera med potentiella väljare. Men man kommer ju inte så långt med bara en bra sajt idag, det är en hygienfaktor. Det viktiga är hur partierna kan nå ut med budskapen på resten av den sociala webben. Hur man får sin sajt att komma till besökarna, istället för tvärt om. Det blir kul att se hur partierna kommer att jobba med det.

Här är några punkter som jag tycker att våra politiker ska tänka lite extra på i sitt kampanjarbete på webben.

Checklista för att vinna webbvalet:

>> Se till att allt material är länkbart. Den viktiga diskussionen hos väljarna kommer inte att ske på partisajterna. Så se till att skapa material som folk vill och kan enkelt länka till eller posta på Facebook,  Twitter et al. Självklart i teorin kanske, men lätt att glömma eller slarva med. Skriv en lapp och klistra i pannan.

>> Dra nytta av kraften i spontan organisation som kan ske kring frågor via internet (se till exempel SSWC som ett exempel i stor skala). Rådda ihop möten och event snabbt när en fråga dyker upp och använd sajten och de sociala medierna till det. Tänk unconference. Var facilitator åt folk som vill diskutera och tala om olika frågor. Låt väljarna vara med och påverka diskussionen och agendan.

Skriv: “Vill du prata om Telekompaketet och EU med Mona Sahlin imorgon? Kom till Cafe Muggen kl. 14.00”

Istället för att skriva:

“Mona Sahlin talar om Telekompaketet imorgon på Café Muggen. Kom dit och lyssna”

>> Samla engagemang kring enskilda frågor istället för kring hela partiet. Bli väldigt konkret och nischad. Att lyckas samla ihop en spontandiskussion på ett kafé om datalagring med fem personer som är väldigt aktiva på den sociala webben kan nog få större genomslag än ett torgmöte med hundra personer som fryser och käkar korv.

>> Var roligare. Detta går hand i hand med ovanstående. Det låter klichéartat - men politiker är tråkiga i framtoningen. Det är bara att kolla på Twitter. Det sitter liksom i ryggmärgen att uppträda korrekt, seriöst och lite trist som politiker. Men för att få genomslag på webben så måste man visa mer av sin personlighet. Våga skoja till det. Gör en knasig video. Viral spridning är otroligt kraftfullt. Det är inget nytt men inte desto mindre sant. Den politiker som törs vara lite kul och gå utanför ramarna även offentligt kommer att bli länkad och synas bra i bruset på nätet.

Okej, det var några tankar. Vilka punkter saknar du? Skriv i kommentarerna nedan så kan vi tillsammans bygga den ultimata checklistan för politiskt kampanjarbete med webben.

Uppdatering: Du som tycker det här ämnet är spännande bör absolut läsa pr-proffset Doktor Spinns utförliga och vältänkta post Opinionsbildning 2.0.

Att den bästa designen ofta föds ur begränsningar är urgammal vetskap. Men i teknikbranschen är det lätt att bli uppslukad av den snabba utvecklingen och bara tänka mer, mer, mer. Och då är det lätt att glömma detta att begränsningar är bra.

Precis nyligen lanserade Facebook sin nya Facebook Lite i Indien och USA. Det är enligt uppgift en avskalad variant av vanliga Facebook som går snabbt att ladda och fokuserar på det viktigaste. Ursprungligen var den tänkt att användas i länder där det är svårt att hitta en snabb och stabil internetuppkoppling. Men Facebook insåg att även västerlänningar kan komma att uppskatta en enklare och kvickare version av Facebook. Och det verkar de göra. Så här skriver MG Siegler på Techcrunch:

“Simply put, the site is SO much cleaner than Facebook regular, and much, much nicer to look at. Did I mention much, much faster?”

På samma sätt gick det till när de små bärbara datorerna som kallas Netbooks kom till och blev superpopulära. Det började ju med projektet OLPC som skulle utveckla enkla och billiga datorer för barn i tredje världen. Och när man kommit en bit på vägen insåg datortillverkarna att även västerländska konsumenter ville ha billiga, lätta och enkla datorer med grym batteritid.

En produktutveckling som skedde i helt motsatt riktning mot den vedertagna modellen att det nyaste utvecklas för att tilltala early adopters i väst för att sedan sippra ner till vanliga konsumenter och sist skeppas till Afrika i form av avlagda mobiltelefoner och gamla skrivare.

Dessa exempel ger en viktig slutsats: konsumenterna vill inte alltid ha mer - ibland vill vi ha mindre. Jag tror detta ligger i tiden just nu. Utvecklingen på många områden går så snabbt framåt (i alla fall i väst) att det finns något väldigt tilltalande i att ta ett steg tillbaka. Att klara sig med det enklaste istället för det mest avancerade. Low tech blir liksom lite coolt, istället för att bara kännas trist och bakåststrävande.

Jag tycker att alla som jobbar med någon form av produktutveckling verkligen ska ta till sig detta. Prova att skala ned istället för upp. Tvinga dig själv att fokusera på andra parametrar än du vanligtvis gör. Driver du en e-handel eller en webbtjänst? Fundera då inte på vad du kan lägga till på sidorna - fundera på vad du kan ta bort. Låtsas att du på riktigt är tvungen anpassa ditt erbjudande till ett rackigt 56k modem. Eller en 2G-mobil. Testa!

P.S. Av ovanstående anledningar avfärdar jag inte, som vissa, helt tanken på den så kallade e-boken. Det finns en poäng i att den inte är en laptop eller en ständigt uppkopplad tablet-dator. Men den måste vara billig, robust och superenkel. Ganska low tech, helt enkelt. D.S.

Ibland när berättar för en vän eller familjemedlem om någon ny smart lösning i en webbtjänst eller teknikpryl som jag upptäckt så kan de inte riktigt förstå min entusiasm för något som kanske sparar en halv sekund i tid. “Men vadå”, säger de, “hur jobbigt är det att skriva “http://www” själv?” eller “Hur jobbigt är det att bara växla mellan två program för att titta på en bild?” De får det att låta som att jag är lat bara för att jag vill ha enklare och snabbare sätt att använda tekniken. Jag brukar då svara att något i stil med att “med den där attityden skulle mänskligheten knappast ens uppfunnit hjulet”. Hur svårt är det att bära stenarna till grottan där borta liksom?

Jag kom att tänka på detta när jag tittade på lanseringen av Google Wave från konferensen “Google I/O” igen nyligen. Google Wave ser onekligen ut som en enormt spännande produkt med potential att vända upp och ner på hur vi kommunicerar. Men många av de funktioner som drog ned applåder vid presentationen var just sådana här små förbättringar som gör saker bara lite enklare. Som att kunna dra och släppa filer från skrivbordet till webbläsaren, att kunna se varje knapptryckning hos den man chattar med eller spela upp en konversation kronologiskt om man missat början. Små förbättringar som kanske bara sparar in en halv sekund var men som tillsammans kan bli en kommunikationsrevolution.

För oftast sker ju inte innovation genom “Heureka!-ögonblick” utan genom att små förbättringar ackumuleras och tillsammans skapar storverk. Så att man på några år har gått från att få vänta i tio minuter på att en webbsida ska laddas till att slökolla You Tube-videon från grannens kräftskiva på lunchen.

Så att vara lite lat och vilja förenkla sin tillvaro är inget att skämmas för. Så länge det är den typen av lathet som får dig att göra något åt saken. Låt ingen stoppa dig från att lägga timmar på att optimera webbläsaren för att kapa halvsekunder.

Säkert fick framsynta romare på 300-talet före Kristus också höra att de borde sluta dagdrömma om akvedukter och pallra iväg sin lata bakdelar till brunnen och hämta vatten.

Det är den andra typen av lathet som är farlig. Den som bara köper sakernas tillstånd och tänker att “Hur jobbigt är det  egentligen att…” Ja, ni fattar…