Digitala Affärer

Globala internetfenomen brukar växa snabbare än influensa och få ännu mer utrymme i såväl media som i kafferum. Ena dagen vet ingen vad Twitter är, dagen efter kan till och med de mest teknofoba modebloggarna krysta fram tweets om det senaste läppglanset - och Twitter-manin är ett faktum.

Som arrangör av SIME och long time lover av allt som har med webben att göra ser jag alltid fram emot nästa års digitala landsplåga. Mot bakgrund av detta är jag inte lite besviken på 2009. 2005 var Skype namnet på allas läppar och andra vågen av dotcom-boom såg dagens ljus. 2006 skulle alla vara meningslösa avatarer i Secondlife. 2007 fick Youtube en hel värld att överkonsumera och överdistribuera snack-entertainment, samtidigt som tv-tittandet förändrades för alltid. 2008 slog Facebook strike och de lokala konkurrenterna som till exempel Lunarstorm föll som käglor. 2008 var även året då geekarnas kommunikationsmedel nummer ett - Twitter - nådde ut i Bingolotto-Sverige.

Vad kan man då säga om man lite för tidigt skulle ge sig på att utvärdera 2009? Nja, det saknas något… Visserligen är Spotify en übercool tjänst. Lika beroendeframkallande för användaren som världsomdanande för musikindustrin. Men antalet användare är fortfarande för få för att Spotify ska kunna kvalificera sig som årets digitala landsplåga.

Iphone-applikationer, då? Platsar inte det in som ”the new cool”? Här har vi något som förändrar spelreglerna för en hel industri och river barriärerna som operatörerna byggt upp mellan idéer, tjänster och miljontals användare. Men Iphone-apps har inte riktigt nått ut i stugorna än så jag efterfrågar fortfarande en RIKTIG landsplåga (tänk Kuben eller Skateboard, fast i digital form).

Tittar man i business to business-segmentet tornar cloud computing upp sig som ett av de mest spännande teknikskiftena någonsin. Att förvandla datorkraft från att vara racks med servrar som du måste köpa till att vara som elkonsumtion, där man betalar för det man använder och det är nästan gratis att komma igång.

Även om cloud computing inte ännu hunnit förändra världen fundamentalt så både hoppas och tror jag att det kommer att göra det i framtiden. Cloud computing gör att det för första gången är billigt att gå från idé till lansering, att gå från idé till att sälja till en global marknad och att utan att det kostar skjortan eller riskkapital kunna ha vad alla drömde om när vi startade Boxman: ”an easily scalable global e-commerce solution”. Blir bara den drömmen sann kommer jag nog att få tillräckligt med globala landsplågor kommande år.

/Ola Ahlvarsson

Ola Ahlvarsson är ordförande i Result och en av de drivande bakom internetkonferensen Sime.

Ibland när berättar för en vän eller familjemedlem om någon ny smart lösning i en webbtjänst eller teknikpryl som jag upptäckt så kan de inte riktigt förstå min entusiasm för något som kanske sparar en halv sekund i tid. “Men vadå”, säger de, “hur jobbigt är det att skriva “http://www” själv?” eller “Hur jobbigt är det att bara växla mellan två program för att titta på en bild?” De får det att låta som att jag är lat bara för att jag vill ha enklare och snabbare sätt att använda tekniken. Jag brukar då svara att något i stil med att “med den där attityden skulle mänskligheten knappast ens uppfunnit hjulet”. Hur svårt är det att bära stenarna till grottan där borta liksom?

Jag kom att tänka på detta när jag tittade på lanseringen av Google Wave från konferensen “Google I/O” igen nyligen. Google Wave ser onekligen ut som en enormt spännande produkt med potential att vända upp och ner på hur vi kommunicerar. Men många av de funktioner som drog ned applåder vid presentationen var just sådana här små förbättringar som gör saker bara lite enklare. Som att kunna dra och släppa filer från skrivbordet till webbläsaren, att kunna se varje knapptryckning hos den man chattar med eller spela upp en konversation kronologiskt om man missat början. Små förbättringar som kanske bara sparar in en halv sekund var men som tillsammans kan bli en kommunikationsrevolution.

För oftast sker ju inte innovation genom “Heureka!-ögonblick” utan genom att små förbättringar ackumuleras och tillsammans skapar storverk. Så att man på några år har gått från att få vänta i tio minuter på att en webbsida ska laddas till att slökolla You Tube-videon från grannens kräftskiva på lunchen.

Så att vara lite lat och vilja förenkla sin tillvaro är inget att skämmas för. Så länge det är den typen av lathet som får dig att göra något åt saken. Låt ingen stoppa dig från att lägga timmar på att optimera webbläsaren för att kapa halvsekunder.

Säkert fick framsynta romare på 300-talet före Kristus också höra att de borde sluta dagdrömma om akvedukter och pallra iväg sin lata bakdelar till brunnen och hämta vatten.

Det är den andra typen av lathet som är farlig. Den som bara köper sakernas tillstånd och tänker att “Hur jobbigt är det  egentligen att…” Ja, ni fattar…

Betala oss eller så händer det tråkigheter. Så brukar det låta på ett ungefär när maffian kommer på oanmält besök till någon hederlig småföretagare. Ett urgammalt affärsupplägg, som uppenbarligen fungerar hyfsat.

Ja, det fungerar tydligen så bra att även moderna internetbolag med freemium-upplägg inte tvekar att använda samma taktik gentemot sina kunder. Och precis som för den hårt jobbande krogägaren som får besök av Camorran så är det inte särskilt trevligt för de kunder som drabbas. Och när det då inte föreligger hot om våld så blir man bara jäkligt osugen på att betala.

Ta svenska musiktjänsten Spotify som exempel. Om man kör gratisversionen av Spotify så får man ibland reklamavbrott. Så långt allt väl. Men man får också en massa propåer om att uppgradera till premium-versionen av tjänsten. Argumentet för att betala 99 spänn i månaden för premium-abonnemanget är att då slipper man reklam. Och det är också det enda argumentet. Man säger: “Betala annars får du en sämre tjänst”. Istället för “betala, så får du en bättre tjänst”. Det tar emot rent psykologiskt hos användarna tror jag. Det gör det i alla fall hos mig. Jag blir ju bara mer irriterad ju mer Spotify-Sophia tjatar. Och irritation är inte ett bra sätt att sälja.

Spotify skulle istället fokusera på att man får något man vill ha. Istället för att man slipper något man inte vill ha.

Som till exempel recensioner, rekommendationer och bättre topplistor. Det skulle jag gärna betala för. Och om jag slipper reklam så är det en bonus. Eller ta mobilversionen som äntligen kommer snart. Där har Spotify något som verkligen kan locka folk att betala för Premium-tjänsten. För Spotify i mobilen så betalar jag och kommer dessutom att vara glad och tacksam.

Spotify är ju inte den enda tjänst som kör med det här maffialikande freemium-modellen. Det finns massor. Dessa borde verkligen tänka över hur vad man signalerar till användarna. Hur trevlig tjänst du än byggt så är det kanske inte så smart att ha Tony Soprano som affärscoach. Sälj med argument som fokuserar på att man får något nytt och unikt istället för vad som händer om man inte betalar.

Några spaningar från veckan som gått:

Varför inte på webben Konstfack?

I veckan visades det omdebatterade examensverket ”Okänd, kvinna 2009–349701” av Konstfackeleven Anna Odell upp för allmänheten. Eller allmänheten och allmänheten förresten.

Själv har jag inte sett verket. Eftersom jag inte pallrat mig iväg till Konstfacks vårutställning.

För bortsett från alla andra tankar ett sådant projekt väcker så är det en grej som stört mig denna vecka. Varför i hela friden presenterar inte konstnären eller Konstfack ett sådant verk på webben, också. Ett verk som består av video, text och bilder. Ska man behöva gå på galleri för att se sånt? Känns sjukt omodernt. Skärpning konstvärlden.

Sökrevolution?

Wolfram Alpha är en väldigt spännande söktjänst som jag ser fram emot att testa ordentligt under helgen (den öppnas senare idag). Eller snarare informationstjänst. Detta är en helt annan varelse än Google. Men dess tänkta användningsområden är sådant som i alla fall jag använder Google till idag.

Efter att ha tittat på denna screencast om tjänsten är peppet i topp. Hur länge lever man i Finland? Hur många kalorier förbränner jag om jag springer 3 kilometer? Eller hur mycket kostar det att låna en miljon till 5 procents ränta? På dessa frågor och liknande visar Wolfram Alpha upp mycket välstrukturerade och matiga svar som i jämförelsen med en samling disparata webblänkar från Google känns som att jämföra en Porsche med en trasig träskrinda. Ett minst sagt ambitiöst projekt som kan bli hur coolt som helst.

Kanyes versala Twitter-utbrott

Rapparen Kanye West är en väldigt underhållande bloggare. I veckan drog han lans mot Twitter och det faktum att det skapats falska Kanye West-konton som utgett sig för att tillhöra artisten och därmed samlat på sig mängder med followers. Han kritiserade Twitter-ledningen för att de inte tagit bort dessa konton trots att de, enligt Kanye, mycket väl vet att han inte Twittrar. För till skillnad mot de flesta andra kändisar så diggar Kanye West inte Twitter ett dugg. Och han tvekar inte att säga det, eller att använda versaler…

“HEY TWITTER, TAKE THE SO CALLED KANYE WEST TWITTER DOWN NOW …. WHY? … BECAUSE MY CAPS LOCK KEY IS LOUD!!!!!!!!!”

QWERTY-humor, I like.

Orden kommer från Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm. Hans poäng, som han utvecklade på Stockholm Media Week i veckan,  är att om man behöver tala om internet som ett nytt medium så är man redan hopplöst passé från start. För en tioåring idag så är internet inte nytt. Det har alltid funnits.

Ola Lindholm exemplifierade vidare med sin tvååriga dotter som redan vant sig vid att hon kan peka och se nästan vad hon vill på You Tube. Själv har jag upplevt hur komplett utsiktslöst det är att försöka förklara konceptet tv-tablå för min egen treåring.

Ett annat exempel är Creuna-formgivaren Fredrik Marcus anekdot från årets Webbdagarna om när han med sin son sprungit på en svängig gatumusikant och sonen utbrister “Pappa, ladda ner” och pekar på musikanten.

Jag blir väldigt fascinerad varje gång jag hör liknade historier. För det är faktisk lätt att glömma. Vi som växte upp med två tv-kanaler och utan internet har väldigt lätt för att bli överentusiastiska över alla nya saker vi kan göra idag. Men för en tioåring är internet inte en uppsjö av fantastiska nya möjligheter. Det bara är. Precis som Bamses papperstidning bara är. Tioåringen lägger ingen värdering i att det ena är digitalt och det andra är analogt. Det finns där och används när det passar.

Så det är väl egentligen hög tid att sluta snacka om “nya medier”. Och sluta ställa nytt mot gammalt i en konflikt där bara det ena är rätt. Unga idag tycker inte att analog shopping eller media är ute. De bryr sig inte så länge de får vad de vill ha.

Detta måste vi som är något äldre inte bara snacka om utan verkligen anstränga oss att förstå på djupet om vi ska hänga med när tioåringarna bli 15 och 20 år. Annars är vi som Ola Lindholm uttryckte det “så jäkla stekta”.

Det har skrivits mycket om att en friande dom skulle orsaka slitningar i Sveriges internationella relationer. Vi skulle ses som slappa mot kriminella. En friande dom “skulle skada Sveriges anseende internationellt” skrev Johan Axham som forskar i upphovsrätt vid Stockholms Universitet och som suttit som sekreterare i Justitiedepartementets utredning om upphovsrätten på Internet, till exempel på SVD.se igår “.

Det som inte talats lika mycket om är vad en fällande dom kan göra med Sveriges anseende internationellt. För trots att lagen är otydlig på hur man ska bedöma medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Så fäller hellre än friar tingsrätten. Trots att åklagarsidan gång på gång gjorde bort sig under rättegången och dessutom faktiskt visade upp förvånansvärt vacklande bevis. Så fäller man, och dömer till fängelse. Fängelse hallå! Vad är det för land vi lever i? Att dessutom samtliga åtalade får samma straff trots att de uppenbarligen varit olika mycket involverade, är faktiskt rent löjeväckande.

Det kan bara förklaras med en bristande förmåga hos rätten att se sakfrågan framför de åtalades attityd och framtoning.

Eller så är det ren undfallenhet gentemot film- och musiklobbyn. De måste har rätt, det har ju pengar och massor av kostymer liksom.

I båda fallen framstår Sverige som högst rättsosäkert och långt ifrån det upplysta föregångsland som haft världsrenommé för att värna om rättigheter som yttrandefrihet och likhet inför lagen.

Så om man ska fundera på vad men skickar för signaler internationellt så bör man flytta fokus från Hollywood, dollarvädrande affärsjurister och sönderlobbade EU-politiker, och istället fråga sig hur detta upplevs på världens alla universitet och forskningsinstitut.

För på många håll lär den internationella analysen istället vara att Sverige nu gravt sumpat sin chans att ta täten mot framtiden och bli ett upplyst föregångsland som inte räds blicka en ny verklighet an. Pinsamt Sverige!

För övrigt undrar man ju om Google är näst i tur att prövas för medhjälp till brott mot upphovsrätten i svensk domstol. Det verkar ju gå utmärkt att få fällande domar på lite halvlösa boliner sådär. Eller kanske nämndemännen skulle se annorlunda på ett jättelikt börsbolag? Trots att de gör samma sak (man hittar förstås torrentfiler lika bra med Google som med TPB).

Ja vad säger man. Nästa Google lär ju inte komma från Sverige de närmaste åren. Det har Stockholms Tingsrätt sett till.

Om du inte planerar att svara när människor Twittrar om ditt företag. Eller om du måste få varje tweet godkänd av firmans jurister. Då ska ditt företag inte använda Twitter, enligt Advertising Age.

Likaså om du tycker att det är okej att anlita en spök-twittrare för vd:n eller om du planerar att använda Twitter enbart för att pumpa ut de senaste pressreleaserna om företaget. Här kan du läsa alla tio anledningar att inte Twittra: Top 10 Reasons Your Company Probably Shouldn’t Tweet.

Allt sedan Spotify-klienten dök upp i fungerande form har det funnits människor som inte varit helt nöjda med funktionerna utan på egen hand byggt upp kringtjänster som Listiply, Scrobblify, Dagens Spotifylista och  Spotifyripper med flera.  Dessa inofficiella tillägstjänster bygger uteslutande på att folk tokdiggar Spotify och vill göra mer med tjänsten. Guldläge med andra ord.

Men, hade Spotify varit ett skivbolag, eller något annan företagsdinosaurie som lever efter gammalt marknadstänk, hade de utan tvekan skramlat med advokater och hotat stämma skiten ur alla de ovanstående initiativen.

Men nu är Spotify ett modernt företag som förstår de nya digitala affärernas dynamik. Därför gör de tvärtom och öppnar upp sin tjänst för andra företag och fristående utvecklare att bygga vidare på genom att släppa ett eget API.

Detta är ett utmärkt exempel på det vi skrev om i vår artikelserie “Så räddar vi marknaden - 11 regler för en ny ekonomi “. På dagens marknad där information färdas snabbare än alla blixtar är det kunderna som äger produkterna. De kommer inte att fråga innan de moddar, förändrar eller bygger på dina tjänster eller produkter. Så försök inte kämpa emot, utan ge dem verktygen själv och var uppmärksam. Så¨kommer du att få massor tillbaka.

För Spotify är detta så klart kanon. De ökar användningen av sin tjänst och kan därmed tjäna mer pengar åt sig själva och sina partners inom musikbranschen. Det får också en massa goodwill hos utvecklare och hobbyhackers. Dessutom, och detta är viktigt, får de en massa gratis draghjälp med utvecklingen av tjänsten. För på Spotify kommer man nu hårdbevaka hur det nya API:et används och fundera på vad det innebär för den egna tjänsten i förlängningen.

Varje ny tjänst som byggs av fristående utvecklare eller företag representerar ju en önskan från en eller flera Spotify-användare. Folk bygger det som de saknar eller tycker skulle förbättra tjänsten för dem. Otroligt värdefull kunskap för affärsutvecklarna på Spotify.

Och den som vill ha ledtrådar på hur musiklyssnandet kommer att se ut nästa månad bör nog bevaka vad som händer i kölvattnet av Spotifys API.

Hulu:s reklamfilm som kördes under Superbowl är grymt bra. Upptäckte den väldigt sent när jag letade ett annat inlägg hos John Battelle.  Riktigt spännande är att denna spot, enligt Battelles källa, ökade trafiken till Hulu.com med 50 procent.  Jädrar vilket genomslag. Det funkar uppenbarligen kanon att göra reklam för webbtjänster i tv. Men det kanske beror på vilken typ av webbtjänster det handlar om?

Relaterat inlägg om Hulu och tv på webben:

Varför gör inte svenska tv-bolag detta?

Jag har aldrig riktigt gått igång på Twitter som kommunikationsverktyg för mig personligen. Jaiku, Bloggy och Facebook har alltid funkat bättre. Det är för svårt att konversera med Twitter. Det är vi många som tycker. Program som Tweetdeck gör det lite lättare, men jag kommer liksom inte igång ändå. Som nyhetstjänst funkar dock Twitter bättre i kraft av sin storlek och sin internationella användarskara.

Men den senaste tiden har Twitters verkliga potential blivit uppenbar. Det är ju som sökverktyg den här tjänsten excellerar. Ett fantastiskt realtidssök som till sin natur är snabbare än både Google, Twingly och Technorati.

Det har pratats mycket om var microbloggtjänsterna ska hitta sina intäkter. Sälj eller licensiera tjänsterna till sökföretagen säger jag.  Twitters framtid kan mycket väl bara som en uppköpt del av Googles sökerbjudande. Vilket John Battelle skrev ganska nyligen. Han menar att det var precis det skedde när Google köpte You Tube. Det var inte för att satsa på online-video per se som Google öppnade plånboken utan för att You Tube utvecklats till en jättelik söktjänst med fler sökningar än närmaste konkurrenten Yahoo. Sökjätten hade helt enkelt inte råd att inte äga You Tube.

Samma sak händer nu med Twitter. De håller på att bli en jättespelare på sökmarknaden. En nischad utmanare som erbjuder något folk behöver men Google inte kan leverera - sök i nära nog realtid. Jag märker själv att jag använder Twitter till sökningar som jag för ett halvår sedan skulle gjort med Google - och då med sämre utfall. Så frågan är om Google har råd att inte köpa Twitter?  Och vilket svenskt mediehus med digitala ambitioner blir först med att försöka köpa Bloggy för dess sökmöjligheter?

För övrigt är ju Skittles (amerikanskt godis) sköna webbstrategi med ganska smart användning av Twitter (som realtids söktjänst främst!) och Wikipedia riktigt kul. Detta ämne har valsat runt och kommenterats på nätet en hel del de senaste dagarna. Fyra Nyanser av Brunts inlägg är ett bra ställe att börja läsa om detta.