Digitala Affärer

Så har det gått ännu ett år och snart en månad in på det nya. Sverige slickar sina sår från lågkonjunkturen och det känns faktiskt lite ljusare trots att det är långt kvar både till våren och bättre tider.

En vän frågade mig häromdagen: ”Har något stort hänt de senaste månaderna?” För henne har en ny värld öppnats. Hon har upptäckt sociala medier och all information som finns om hennes bransch därute.

I min värld hände inte det under de senaste månaderna. Många av verktygen och källorna har funnits där länge. Men fenomenet att tänka ”det var i år det hände” är långt ifrån nytt. Många med henne upplevde sociala mediers genomslag 2009. Jag skrev själv en krönika för ett par månder sedan om utvecklingen av sociala medier under de senaste två åren. Om att exemplen nu är mer konkreta och företagen är mer medvetna.

För det spelar ju ingen roll när det händer, vi måste hela tiden vara på tå. Man kan tycka att det händer då, eller snart. Men det gör det inte. Det händer nu och hela tiden.

Min vän jobbar på ett stort svenskt företag inom livsmedelsindustrin. Och mycket i hennes spaning står i centrum för det förra året handlade om.

2009 var året då:
… svenska företag hittade till Twitter.
… sociala medier var på allas läppar.
… realtidswebben slog igenom på allvar. Webben är här och nu. (Har du inte redan läst artiklarna i förra numret – gör det nu!)
… Facebook kom igen. Från dödsdom till all information i ett flöde och fler besökare än någonsin.
… vi träffades på de nya idédrivna konferenserna. Som 24 Hour Business Camp för att bygga nya webbtjänster under ett dygn. Och Sweden Social Web Camp där 300 webbmänniskor samlades i den Blekingska skärgården. Här träffas man under oordnade former och kommer vidare. Något att ta efter även intraprenöriellt i företaget.
… många företag flyttade ut sin verksamhet i molnet.
… e-handeln blev social och slog nya rekord.

Det är inte bara 2009 som är till ända. Det är också ett decennium. En tioårsperiod med en utveckling som har gått snabbare än många av föregående decennier. Förra året genererade vi till exempel fyra exabites information på internet. Det är mer information än under de senaste 5 000 åren.

Nu blickar vi framåt på det nya året – då det händer.

(min ledare till nästa nummer - tyck gärna till)

Vi på Internetworld slåss för de digitala affärsmöjligheterna. Det vet ni.

Dessa digitala affärer är i vissa avseenden de samma som de “analoga” affärerna: det handlar om att tjäna pengar, att bygga organisationer, att våga ta risker, att tro på medarbetare och på andra företag i sin omvärld.

Men det finns också avgörande skillnader.

De digitala affärerna bryter ner gränser, exempelvis mellan försäljning och marknadsföring, mellan kundtjänst och affärsutveckling, mellan ledning och medarbetare.

De digitala affärerna kräver ett nytänkande i hur man organiserar sitt företag. Det kräver - speciellt i en värld full av sociala medier - att vi sätter fotfolket först och överst, ledningen och cheferna längst ner.

De digitala affärerna är också i sann mening globala: Visst kan språk och kultur sätta sina gränser, men våra möjligheter att göra affärer bortom landsgränser är enormt mycket större än tidigare.

Jag vågar också hävda att affärer i den digitala ekonomin bygger mer på tilltro, mindre på konflikt. Mer på samarbete, midre på hård konkurrens. Mer på långsiktighet och förvaltande, mindre på snabba klipp.

I denna nya värld, som jag för min del tror kommer att blomma ut rejält de kommande åren, byggs också en ny industri. Det kommer att krävas en ny sorts företag, en ny sorts leverantörer för att klara dessa nya krav som ställs i den digitala ekonomin.

Än så länge går det bara att se konturerna av denna bransch av leverantörer och det är inte alltid så lätt att veta vilka som hör till det vi skulle kunna kalla den digitala branschen. Men den är under definierande och under framväxt.

Google, Tradedoubler och Facebook är självskrivna.

Webbyråer hör givetvis också hit: Creuna, Inuse, Dobberman, Söderhavet, Farfar etcetera.

Att många reklam- och pr-byråer också kommer att vara en central del är lika uppenbart.

På samma sätt alla de systemleverantörer som stöttar de digitala affärerna: CMS-leverantörer som Episerver, Sitedirect och Polopoly exempelvis. E-handelsleverantörer som Litium, Jetshop och andra.

Plus de stora konsult- och mjukvarubolagen som har insett att webben är helt central: Microsoft, IBM, Adobe och så vidare. Ingen nämnd, ingen glömd.

Denna nya bransch kommer kanske att spreta en hel del - både inledningsvis och ett bra tag framöver. Men jag är ändå övertygad om att den kommer att frodas bara om den just får vara lite otämjd och inte automatiskt placeras in i ett gammalt fack med ett nytt namn.

Vi på Internetworld kommer att göra vad vi kan för att både stötta, men också kritiskt granska denna nya bransch. Hur spretig den än är.

Alla pratar om:

… Googles nya telefon Nexus One. Och visst är det lite spännande att ett bolag som bara erbjudit tjänster nu ger sig på hårdvara.

Alla borde prata om:

… hur vi ska kunna tydliggöra begreppet “sociala medier”. Måtte 2010 bli året då vi gör något mer begripligt av modeorden “sociala medier”.

Sajttips:

http://p3spotify.adagio.se/

Självklar men också smart idé där musiken i P3 blir spellistor för Spotify. Personligen sörjer jag dock att P3 Soul med Mats Nileskär som regel fattas.

Nyss hemkommen från två dagar i Göteborg kan jag summera det som en bra start på året.

Jag höll i två debatter, den ena om e-handel (recenserad och bildsatt här) och den andra om digital marknadsföring. Båda hade fokus på vad vi kan förvänta oss av 2010. Och båda gav en hel del spännande svar - eller i alla fall en spänstig diskussion.

E-handeln kom att kretsa kring (1) utslagning av e-handlare (många e-handlare kommer att slås ut under 2010, ännu fler kommer till), (2) prisfrågan (pris är fortfarande helt avgörande för alla som handlar på nätet - på ett på gränsen till destruktivt sätt) och (3) säkerhet i betalningar (kortföretagen såsom Visa eller Mastercard har gjort det svårare att ta betalt på nätet och i praktiken gynnat fakturabetalningar).

Under passet om marknadsföring kom det också fram mycket intressant. Här kretsade diskussionen kring delvis andra områden:

(1) Massmarknadsföringens död. Panelen var nog överens om att vi kommer att behöva de stora, breda kanalerna men att de måste få en annan roll i framtiden. Marknadsföring handlar om de små samtalen, inte om de stora bullriga megafonerna.

(2) Framtidens marknadschefer jobba närmare både teknik och produktutveckling. Tyvärr går det lite för långsamt.

(3) Panelen enades inte om applikationshysterin till Iphone var på väg att dö ut eller ej. Några trodde att detta var en återvändsgränd, medan andra såg ljust på framtiden för mobil-applikationer.

(4) Mediabyråerna har en fantastisk framtid, bara de jobbar på nya sätt med ett nytt fokus.

Om en knapp månad, den 16-17 februari, arrangeras samma mässa och samma paneldebatter även på Kistamässan i Stockholm. Även om laguppställningen i själva panelerna kan bli lite annorlunda så träffar du givetvis oss på Internetworld även där.

(Detta är ett inlägg skrivet för www.svinbloggen.se. Kommentera gärna även här)

Sverigs Radios kanal P4 hör till de allra viktigaste kanalerna för statsmakten att nå ut med information. Eller möjligen att tjuta med några starka tutor på hustaken i tätbebyggda områden.
Vi större kriser förväntas medborgarna ratta in sin lokala P4-kanal för att få mer information om allvarligare utsläpp, bränder eller ännu värre saker.
Troligen har de flesta tillgång till en radio än så länge.
Förmodligen är P4 en välkänd frekvens som många vet hur de ska hitta.
Och kanske, kanske snappar folk på ett eller annat sätt upp att de faktiskt ska sätta på sin radio alls.
Mycket talar för att det dock inte alls är så. Och framför allt inte att det kommer att förhålla sig så framöver.
Detta nya läge är knappast någon nyhet för våra myndigheter, som gjort en hel del både lovvärda och i många fall lyckade försök att synas på nya ställen.
Och det är inte bara bra - det är extremt viktigt.
Numera håller vi oss uppdaterade via Facebook, Twitter, modebloggen, via dn.se eller gp.se , via nischade sajter för just våra intressen eller via våra RSS-läsare. Och för en hel del också via morgontidningen, gratistidningen eller via tv-nyheterna.
Alla gör inte allt detta. Ett mycket litet fåtal engagerar sig i så många kanaler. Däremot väljer vi alla våra olika sätt - och det blir en brokig samling.
Jag kan förfäras över att många amerikaner får sin huvudsakliga nyhetsbevakning via David Letterman, men det är inte om min frustration som denna text ska handla.
För oss som vill berätta något - och som vill nå ut brett - är budskapet istället att vi har ett helt nytt sätt att jobba framför oss.
Det inte inte bara ett nytt sätt att kommunicera på. Det kräver också att vi som vill berätta något sprider ut vårt budskap på så många fler sätt än tidigare.
Nu är ett sådant läge: vi vet att ungdomar bör vaccinera sig mot svininfluensan. Det är relevant och motiverat både för individen och för samhället. Budskapet om riskerna med att hoppa över denna vaccinering bör nå ut så långt det bara går - och så snabbt som möjligt.
Att synas i tv, i dagstidningar - och i P4 - är självklart viktigt och relevant.
Men för att nå det stora flertalet krävs det att vi också sprider vårt budskap i de många nya kanalerna som finns tillgängliga idag.
Den här bloggen är ett sådant initiativ. Ett bra bra och lovvärt initiativ.
Att synas i andras kanaler, såsom Facebook och Twitter, är andra bra alternativ.
Ytterst handlar det dock om att se till att vara relevant. Att inte pracka på målgruppen något de redan från början har valt bort.
Om paus-programmet “Anslagstavlan” som fortfarande verkar finnas kvar i SVT:s tablå ska fungera framöver krävs det att inslagen blir lika roliga och underhållande som Ica-reklamen. Eller helst ännu bättre.
Först då kan avsändaren hitta sin målgrupp - och få den intresserad att faktiskt lyssna aktivt.
En av lärdomarna från de första, stapplande stegen i detta nya medielandskap är att vi måste förtjäna vår publik.
Det är lättare sagt än gjort. Inte minst för det offentliga Sverige.

Vad kan Facebook lära oss om oss själva? Bryr sig Steve Jobs om svenska tv-bolag? Och hur hamnade Iphone på slagfältet, bokstavligen? Det är några brännande frågor som väckts i veckan. Här är tre tecken i tiden:

Iphone drar i krig
Ett amerikanskt vapenföretag har byggt en Iphone-app för soldater i krig (bild ovan). Intressant som New York Times nämner i artikeln är att vanligtvis så rör sig innovation i motsatt riktning. Alltså att ny avancerad teknik kommer från militären och letar sig sedan ner till konsumenterna (internet, någon?). Men här sker det alltså omvänt. Verkligen ett bevis för Iphone:s höga innovationshöjd.

Folkforskning på Facebook
Att Facebook internt använder sin enorma kunskap om medlemmarna för att utveckla tjänsten är uppenbart. Men samma material skulle lika uppenbart kunna lära oss massor av spännande saker om världen i övrigt. Därför är det väldigt intressant att se den här studien av etnicitet som gjorts av Facebooks egna forskare. Liksom John Battelle hoppas jag på att Facebook snart låter utomstående forskare använda denna dataskatt. Studien i sig är i och förvisso intressant men också så typisk amerikansk; det första man tittar på är ras.

Mediejättarna rör sig
Både SVT och TV4 jobbar för att göra tv mobilt på ett bra sätt. Hoppas bara Apple inte segar med att godkänna. Spontan känsla: efter att i åratal varit mer eller mindre besviken på de stora medieföretagen så är det kul att uppleva en period där de faktiskt ger oss det vi vill ha, när vi vill ha det (typ i alla fall).

Bonniers magasin-prototyp ser också grymt läcker ut. Men den sköna värld som visas i presentationsvideon känns ärligt talat, och tyvärr, rätt avlägsen. Hoppas inte, dock.

(min ledare till nästa nummer. Tyck till under veckan. På fredag är det för sent…)

Många företagsledningar grubblar just nu på hur de ska förhålla sig till dessa nya kanaler mot omvärlden och på många kliar det i fingarna att styra upp, strama åt och reglera.

Men det finns många fallgropar på de vägarna, det kan jag lova.

De flesta styrdokument av de här slaget brukar likna ”tio Guds bud” – saker du inte får göra. Du får inte göra si, du får inte göra så. Och det brukar ta utgångspunkt i att vi som medarbetare är en integrerad del av företaget – att vi på arbetstid ”tillhör” företaget.

Så kanske man kunde resonera på 50-talet. Eller i Nordkorea. Men numera måste vi tänka annorlunda.

Utgångspunkten måste vara att våra medarbetare både är anställda och självständiga individer med en egen hjärna. Och utgångspunkten måste vara att det är bra att det är så.

Vi måste dra nytta av vår mångfald, av olikheten och av de många olika sätt att argumentera för vår vision, våra produkter och våra tjänster. Att vi faktiskt inte bara är ett toppstyrt slagskepp från andra världskriget, utan en social konstruktion bestående av en rik flora av åsikter, resonemang och personligheter.

I en sådan värld tror jag en smart strategi för sociala medier bygger på tre hörnstenar:

- Utbildning. Se till att dina medarbetare lär sig vad sociala medier är, hur de fungerar och att de förstår logiken bakom det nya samtalet på nätet.

- Tillåtande attityd. Våga låta dina medarbetare pröva på, testa och lära sig på egen hand. Det går inte att lära sig de sociala medierna i en skolbänk. Man lär sig genom att göra.

- Ständigt visionsarbete. Glöm aldrig bort att sälja in din vision för företaget till dina egna medarbetare. Alla kanske inte tror blint på all du säger, men jobba ständigt på att stärka dina visioner hos din personal. Då kommer de också att bli goda ambassadörer på nätet.

Alla pratar om:

- Iphone-applikationer. Trots att Apples mobil knappast är en fantastisk telefon så är den så banbrytande att man inte kan blunda för genialiteten.

Alla borde prata om:

- Facebooks långsiktiga strategi. Tjänsten ändras, sakta men säkert. Frågan är var det slutar.

Sajttips:

http://gowalla.com/

Spännande Iphone-applikation, där du talar om var du är och kan samtidigt se var dina kontakter befinner sig. Lekfullt, men också kreativt och spännande.

Facebooks nya sekretessinställningar damp ned i veckan. Och det är förändringar som faktiskt förändrar tjänsten i grunden. Det vet Facebook. Det märks tydligt på den ansträngning som Mark Zuckerbergs gäng lagt ned på att tona ner, för att inte säga försöka dölja, de viktigaste förändringarna - ur användarnas synpunkt. Bland annat genom att använda ett närmast Orwellianskt tvärtom-språk (Som Read Write Web mycket underhållande påpekar) när man annonserar förändringen. Facebook säger att de vill hjälpa oss att skydda vår integritet - men ändrar sedan default-inställningen så att hela webben kan se våra bilder, statusuppdateringar och annat vi skapar. Lurigt, minst sagt.

Själv fick jag ett pop-up fönster som manade mig att se över mina inställningarna. Så jag kollade lite, drog i ett reglage och gick vidare med vardagen. Det var jag och 22 miljoner andra användare som slumpmässigt valts ut att få denna påminnelse. För resten av de totalt 350 miljonerna Facebook-brukare ändrades bara inställningarna till de nya utan större påminnelse.

Jag missade helt (innan jag läste denna post) att mina statusuppdateringar efter ändringen blivit publika (Och då la jag faktiskt någon minut på att se över inställningarna.) Jag är troligen inte ensam om det.

Det kan tyckas vara en småsak. Men jag tror inte att den gemene Facebook-användaren tycker det. Själva premissen för Facebook, det sociala kontraktet i denna digitala gemenskap, om man så vill, bygger på den symmetriska vänrelationen där båda personerna behöver godkänna varandra som vänner innan man börjar dela information.

Så tror jag de flesta svenska FB-användare ser det. Och jag tror att många av dem inte har en aning om att det inte längre förhåller sig så.

Så varför gör Facebook det här? För att världen blir bättre av öppenhet, enligt dem själva. Och så för att det ger mer innehåll som skapar värde för användarna (vilket så klart ger mer trafik till Facebook, som ger mer reklamintäkter).

Twitters framgångar med sina assymetriska öppna relationer har sannolikt också bidragit. Ingen klagar ju på Twitter eller Myspace, säger en Facebook-representant till Read Write Web. Men det är ju det som är grejen med Twitter; att det inte är Facebook och vice versa.

Visst finns det många goda argument för öppenhet generellt. Det är en stark och viktig trend på många arenor just nu. Men jag tror att den ökade öppenheten också föder strömningar åt motsatta håll. Vi vill vara öppna, javisst. Men vi vill också ingå i mer nischade sammanhang där vi kan vara mer informella och privata. Där har Facebook i alla fall för mig fyllt en viktig funktion.

Jag postar inte samma saker på Twitter som på Facebook. Det har för mig bara blivit mer tydligt de senaste åren. På Facebook vill jag i allt större utsträckning ha mäniskor jag känner rätt väl - som faktiskt tycker det är intressant på riktigt att veta hur jag sovit och vad jag äter till frukost.

Jag är övertygad om att framtidens nätverkstjänster kommer att låta oss tydligare definiera fler typer av sociala relationer och göra det enklare att anpassa informationsutbytet därefter. Tjänster som ännu bättre kan matcha de grader av vänskap som vi hanterar i vardagen kan bli otroligt kraftfulla.

I väntan på detta är det spännande att följa Facebook. För med 350 miljoner användare så kan man lätt argumentera för att Facebook förändrar världen snarare än reagerar på den.

Klargörande: Självklart kan man fortfarande själv bestämma om man vill att ens bilder eller statusuppdateringar ska vara publika. Men nu krävs det att man själv är aktiv. Och för många som inte orkar sätta sig in i frågan så ändras förutsättningarna. Frågan är om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg själv förstått sekretessförändringarna?

Jag vet att ni också varit där. När du plötsligt inser att istället för att leva i nuet är du mer fokuserad på att ta bilder för att dokumentera en viktig eller kul stund. Jag brukar ibland försöka att mentalt skaka mig själv ur det där tvångsmässiga dokumenterandet. För när man sedan tänker på det så kollar man ju inte de där bilderna eller videoklippet mer än en gång, och gärna då direkt efter själva händelsen.

Men även om jag i en del situationer känner att jag verkligen borde fokusera mer på nuet så tror jag inte att det här beteendet är enbart negativt. Det som är intressant är dock hur det egentligen påverkar hur vi lever och minns. Dokumentationens meta-värld tränger sig lätt in i de verkliga situationerna. När jag skjuter lerduvor med polarna blir bilderna vi postar på Facebook under tiden och kommentarerna från andra kompisar som inte är på plats till en ytterligare dimension av själva händelsen. Det skänker nya oväntade skratt och påverkar hur vi umgås. Trots att man är med när bilden tas är det ju kul att kolla på den när den skickats upp på Facebook direkt efter. Att uppleva den i samma kontext som resten av ens kontakter ser den.

Rimligtvis borde ju också dokumenterandet hjälpa oss att minnas. Eller i alla fall påverka hur vi minns. För som i exemplet ovan med lerduvorna så är ju bilderna och kommentarerna lika viktiga delar i minnesbilden hos mig från den där dagen som krutdoften och de grillade sojakorvarna (japp, vegetarianer jagar förstås duvor av lera). Och på samma sätt som att många bättre minns saker om de skrivit ned dem (oavsett om man inte titat på anteckningarna i efterhand eller inte) så minns man kanske saker bättre om man tagit en bild av dem. Eller? Jag är osäker här. Kanske struntar hjärnan istället i att lagra minnet ordentligt om man ändå har det på bild. Undermedvetet kanske hjärnan överlåter ansvaret att minnas till tekniken.

En annan risk är kanske att det vi ser genom mobilskärmen knuffar bort och ersätter minnena från verkligheten. Men begreppet verklighet håller väl på att omdefinieras ändå. Och mobilbilden är kanske lika verklig som motivet?

Det börjar ärlig talat kännas lite svårt att knyta ihop den här texten med en smart slutsats. Den mest rimliga slutsatsen är väl att det är väldigt svårt att sia om hur den här utvecklingen kommer att påverka oss. Men påverka kommer den såklart. Och det ordentligt.

För människan har ju genom historien haft ett starkt behov av att dokumentera händelser. Och de dokumentationerna har påverkat våra liv rätt rejält (bibeln anyone?)

Apropå artikeln på Internetworld.se om hur e-handlarna laddar i julhandeln.

E-handeln kommer inte att sluta slå rekord. Den står fortfarande bara för 4,2 procent av den totala detaljhandeln i Sverige. Men konkurrensen ökar helt klart. Fler aktörer ger sig in i befintliga produktsortiment och det gäller att leverera snabbare, ha en god kundservice och tänka nytt i marknadsföringen för att hålla sig framme.

Men hur mycket e-handlarna än gör är det upp till konsumenterna.

På en konferens jag var på för ett tag sedan berättade en person från bokbranschen om hur smarta personer fattar ologiska beslut på webben. Som att de ofta väljer det näst dyraste alternativet. Prissätt något högt, så ser de annat som billigt. Priset man kan tänka sig att betala beror så mycket på vad produkten är värd för just mig. Och även om många e-handelskonsumenter jämför priser till förbannelse så finns det dem som värderar andra saker istället. Som snabba leveranser, bra service eller att butiken är lätt att hitta på nätet.

Bekvämlighet på alla plan är e-handelns största utmaning.

Socialdemokraterna lade i veckan ut sin valstrategi “Valseger 2010″ publikt på nätet. Ett intressant grepp inte minst med tanke på rabaldret för några år sedan då folkpartister begick dataintrång för att komma åt den informationen. Det visar också att öppenhetstrenden faktiskt påverkar även den svenska politiken. Bra så. Men det riktigt intressanta är så klart vad som händer sedan. När man väl lagt ut informationen. Det är ju en sak att säga “Titta vad transparenta vi är” och en helt annan att ha en strategi för vad transparensen ska vara bra för. Så hur gör Socialdemokraterna egentligen? Jo, när man går in på sajten och klickar på valstrategin så får jag, och här håller jag faktiskt på att trilla av stolen, ladda ner en pdf. På riktigt alltså.

Det visar att Socialdemokraterna inte verkar ha fattat alls varför de ska vara transparenta. Jag trodde i min enfald att själva grejen med att lägga ut valstrategin på nätet var för att skapa diskussioner kring den, att generera uppmärksamhet kring partiet och dess politik på nätet. Jag trodde att vi skulle få kommentera, diskutera, länka och dela med oss. Och att det var där partiet såg vinsterna. Men nej, vi fick visst bara en pdf. Är det meningen att vi ska skriva ut den och kommentera med blyertsspenna på utskriften?

På sin sajt skriver socialdemokraterna att de ska driva en samtalskampanj - men de låter oss inte skapa ett vettigt digitalt samtal kring kampanjstrategin. Det är så mycket självmål att det inte ens är roligt.

Jag förstår att sossarna helst inte vill ha trehundra kommentarsposter efter sin valstrategi med andemeningen att partiet mest består av ett gäng “j-a kommunistsvin!”. Därför hade jag haft full förståelse för om det krävdes en inloggning på forumet Mitt S (som alla kan gå med i) för att skriva kommentarer. Men icke.

Så i det här fallet är det tyvärr, trots fina ord och goda intentioner, väldigt lite samtal och väldigt mycket envägskommunikation. Som det alltid varit.